Bruno Liljefors beundrade stövarna för deras fullständighet och ansåg att de till skillnad från settrar och pointrar hade något primitivt över sig som passade i det vildas rike. Redan i unga år hade han blivit en passionerad jägare och tillbringade mycket tid på jakt eller enbart strövande i den uppländska naturen där han bosatt sig i slutet på 1880-talet. I "Det vildas rike" beskriver Bruno Liljefors hur stövaren går till väga när han är ute på rävjakt: "Stövaren genomsöker terrängen i vida ringar framför sin husbonde. Han korsar en glänta, en liten äng i skogen. Det är lagom fuktigt i gräset. Han känner var en hare gått fram där och strax därpå hur ett rävspår stöter till. Han undersöker och finner att haren tagits av räven och släpats bort. Han lyfter huvudet och vädrar i den svaga vinden från berget, som upplyser honom om att där uppe ligger räven med sin hare. Det är för hunden lika enkelt och naturligt som att läsa i en bok." Bruno Liljefors synade naturen nogsamt och växlade ofta med besök på Veterinärinstitutet, där han kunde studera djurens anatomi, t ex en uppstoppad räv, ett rävskelett eller i bästa fall en levande räv.