Peter Johansson

Verket skapades till utställningen på Växjö Konsthall, "Smålänningar är snåla", 12 april - 3 juni 2007.

Nedan följer ett utdrag som behandlar detta verk och utställningen från konstnärernas egen hemsida:

"Konst får inte kosta för det är bara ett fåtal som är konstintresserade. Dessa får lära sig att betala för sitt intresse. Kanske har de konstintresserade också råd att betala. Å andra sidan är de som är rika ofta snåla. Annars hade de kanske aldrig blivit rika. Smålänningar är snåla. Därför har de över hälften av Sveriges lågprisvaruhus. Eller därför är de rika. Eller därför har andra fått för sig att de är snåla och det har i sig blivit ett vinstgivande koncept. ”Smålänningar är snåla” ger 1420 träffar på Google. Åsa-Nisse var en sparsam och klurig återanvändare, Ingvar Kamprad gjorde möbelsuccé på att det inte behövde vara så dyrt och Gnosjöandan vill heller inte veta av några excesser!
[...]
Vi vill dra detta ekonomiska medvetande till sin absoluta spets på Växjö Konsthall. Alla konsthallar vill ha publik för att visa att de behövs och är intressanta för många men Konsthallen i Växjö blir först med det verkligt publikdragande konceptet - att dela ut pengar till sina besökare - som konst. Med det aktuella Linnéåret i seglen delar vi ut en hundralapp åt var och en och skriver vår signatur på en leende Linné. En svensk forskare, känd världen över, från början fattig men sedan på grön kvist genom sin professur i Uppsala. På sin ålders höst gav han familjen tips om hur de bäst kunde avyttra hans kvarlåtenskap som sedermera också såldes till England. En smålänning!
Utställningens fysiska form tänkte vi oss mycket enkel. Allt går kort och gott ut på att vi skänker varje besökare var sin signerad hundralapp! Genom de stora fönstren kommer man att se en enda enfärgad målad vägg, med texten ”Smålänningar är snåla” i stora bokstäver över hela väggen. Framför väggen finns en enkel kassa, stolar och bord och en bandanordning som skall leda publiken rätt mot kassan vid ev. köbildning. Vår idé är att det bara ska vara möjligt att förvärva en hundralapp per person varför det krävs att besökarna legitimerar sig och kassören antecknar deras namn i en liggare. På så sätt kan man enkelt senare se om besökaren redan fått en hundralapp. Sedan följer den spännande fortsättningen på konstverket. Den signerade hundralappens väg genom media, konsten och besökares lust och intresse. Vad kommer besökaren att göra med sin hundralapp? Kommer han att konsumera för den? Konsten finns bara om besökaren bevarar sin sedel, sätter den inom ram, placerar den i relikskåp eller på annat sätt själv ”upphöjer” den? Ett ekonomiskt alternativ är att rama in och spara den till framtida konstauktioner. Värdeökningen kan bli betydande, en utveckling som beror på hur mycket media kommer att anse utställningen vara värd. En bedömning som i sin tur påverkar publiktrycket på utställningen, fler hundralappar försvinner, lysande besökssiffror eller bara en dålig affär?
Var slutar konstnärernas ansvar och var börjar publikens/konstsamlarnas? Alla vill ha hundralappen men vad händer sedan? Är det också konst? För att fördjupa diskussionen kring utställningen vill vi föreslå en serie med föreläsningar med efterföljande publiksamtal."