Evert Lundquist pastosa ljusmåleri når sin absoluta höjdpunkt under 1960-talet, han låter objekten födas ur ljuset. Hans kontemplativa motiv växer fram så att det riktigt knakar ur färgsjoken som läggs ovanpå varandra. Stillhet, värme och ett mycket speciellt ljus sprider sig välvilligt mot betraktaren.

När Evert Lundquist 1960 blev utnämnd till professor och antagen som lärare i måleri vid Konsthögskolan var han 56 år. Den tioårsperiod som han hade framför sig blev av största betydelse, hans arbetslust var på topp i början av 1960-talet och kulturklimatet i Sverige började förändras. Publiken och kritikerna hade länge fokuserat på det konstruktivistiska, men nu återupptäcktes det expressiva.

Evert Lundquists våldsamma penselskrift och pastosa färg fick honom också att framstå som en självständig motsvarighet till bland annat de Kooning och Dubuffet som sysslade med ”abstrakt expressionism”. Dörrarna för ett internationellt genombrott öppnas 1959 då han ställde ut i Paris och sen följde utställningar i London, Milano, Paris, och New York. 1960 deltog han i en utställning på Beaux-Arts Gallery i London och 1964 inbjöds han att delta i utställningen "54-64, Paintings & Sculpture of a Decade" anordnad av Tate Gallery. Han fick betydande framgångar och rosades ofta av kritikerna, men Lundquist insåg snart att en internationell notering av hans namn inte var värt sitt pris och bestämde sig för att Sverige och hans ateljé i Kanton i Drottningholm var hans plats på jorden.

I samband med en stor utställning på Konstakademien 1970, det år då Evert Lundquist slutade som lärare beskriver han den gångna tioårs-perioden i sitt konstnärskap; "den innebar en konsolidering av min egen konstnärliga syn, och den ”kanske vittnade om ett stegrat intresse för ljuset och, möjligen, också en förmåga att ibland säga saker enklare än tidigare”.