Mårten Andersson föddes 1934 i Freluga, strax utanför Bollnäs i Hälsingland. Hans far var en frihetslängtande själ som försörjde sig som snickare, plankstrykare och målare. Han avbildade gärna älgar på myrar och solnedgångar, men eftersom älgarna var svåra att få till fick sonen tidigt rycka in och hjälpa till. I Sörängs skola upptäckte lärarna Mårtens begåvning och såg till att han fick gå i målarkurs hos Bollnäskonstnärerna Per Englund och Fritiof Strandberg. Som 18-åring flyttade han till Stockholm och började på Konstfacks linje för dekorativ konst, där han stannade i två år. Under somrarna arbetade han hos Jerk Werkmäster i Rättvik, en viktig inspiratör som visade honom vägen till ett seriöst måleri.

Tillsammans med vännen Lennart Jirlow reste Mårten därefter till Italien och skrev in sig på den Fria Akademien i Florens. I Toscana mötte han hela västerlandets konsthistoria och insåg att den hälsingska provinsialismen, arvet från bonadsmålarna, Lim-Johan och Haaken Gulleson, var Sveriges svar på italienarnas Botticelli och Donatello. Italien blev en avgörande upplevelse som följde honom hem till Hälsingland. Väl tillbaka i Freluga fann han att hans motivvärld gick utmärkt att förena med det italienska arvet.

Mårten Anderssons konst kännetecknas av berättelser där varje målning bär sin egen historia. Han leker med tolkningar och perspektiv som gör betraktaren rådvill, samtidigt som mystiken och det rituella samspelet mellan människa och natur ständigt finns närvarande. Hans färgpalett bygger på starka röda, blåa och gula toner, där även den existentiella ensamheten skymtar bakom färgernas lyster. Gränsen mellan sagans värld och verkligheten suddas ofta ut, och i hans motiv ryms både romantisk ljuvlighet och en drömsk surrealism.

Även om influenser från kolorister som Bror Hjorth, Sven Erixson och Vera Nilsson går att spåra, har Mårten Andersson gått sin egen väg. Liksom Bror Hjorth återkommer han gärna till motiv som dans, musik och framför allt hembygden. Han förstod tidigt att det var den hälsingska allmogekonsten, människorna och skrönorna i hans närhet som var hans främsta inspirationskällor och som samtidigt bar något universellt och exotiskt.