Ragnar Sandberg söker i sitt måleri möjliggöra det oväntade, han vill åstadkomma en sinnenas oordning. Färgen är hans medium - han målar mörker med ljusa färger och vänder upp och ned på gängse färgkonventioner.
Att Sandberg skulle bli konstnär var inte alls självklart. Han hade studerat på läroverk och även varit till sjöss en tid. Redan som mycket ung var han mycket intresserad av litteratur och filosofi, någonstans fanns även drömmen om att bli författare. Sandberg kom till Valands konstskola vid 1920-talets början och studerade där några år utan att lämna några större avtryck. Det konstaterades emellertid vid en elevutställning 1925 att Sandberg var den ende som ”vågade måla i ljus och i färg”. Enligt Tor Bjurström som vid tidpunkten undervisade på skolan hade Sandberg en mycket stor talang som tecknare men konstaterade också att ”han inte såg Ragnar Sandberg som en framtida målare”. Efter sina konststudier tillbringade Ragnar Sandberg tid med att läsa och studera litteratur och filosofi i hemmet. Sommaren 1929 sammanstrålar RS av en tillfällighet med studiekamraten Ivan Ivarson som hyrde ett hus på Stenungsön under några sommarmånader. Sandberg smittades av sin väns arbetsiver. Han blir inspirerad och imponerad av vad han ser att Ivan Ivarson lärt och utvecklat under sin omfattande utlandsresa och sin vistelse hos konstnärsparet Kylberg. Ivarsons absoluta känsla för att färgen kan uttrycka något unikt blev en sporre för Sandberg att återigen ta tag i måleriet.
1936-37 hade Ragnar Sandberg rest till Frankrike där han lärt känna Bonnards poetiska måleri, hans sensuella färger och tidskrävande lasyrer. På samma resa såg han också "några djäkligt bra saker" av spanjoren Francisco Borès, vars svärta imponerade på Sandberg. Full med nya intryck återvänder han till Göteborg och låter dukarna fyllas med Göteborgsmotiv, stilleben, badande västkustbor med stark kolorit.