1924 blev Åke Göransson deltidselev på Valands målarskola, hans närvaro var tidvis mycket sporadisk, eftersom hans knappa ekonomiska situation tvingade honom att arbeta halvtid som frisörbiträde och han var även något av en enstöring. Men på skolan sällade han sig till de unga konstnärer som slöt upp runt läraren Tor Bjurström.

Efter en kort period av glädje och tillhörighet med andra konstnärer började tendenserna till mental ohälsa att visa sig. Från 1932 tog sig Göransson knappt ut och belägrade sig i sin mors etta i Landala och det är också där som de allra märkligaste och intensivaste konstverken tillkommer.
Om Göteborgskoloristerna förknippas med färgexplosioner utgör Göransson undantaget i den sammanslutningen av konstnärer. Kamraterna på Valand intresserade sig dock för hans dunkla målningar och vännen Ivan Ivarson förmådde honom att lämna in tre verk till samlingsutställningen 1933 på Paletten i Göteborg.

Konstnären och författaren Arne Stubelius återger journalisten Erik Petterssons artikel i Göteborgsposten i sin bok ”Åke Göransson”, 1952 ; ”Den ende nye är Åke Göransson, som förresten är en ganska intressant bekantskap att göra. Det ruvar en intensiv och mycket suggestiv stämning över det lilla gatumotivet och den ateljéinteriör som han låter se. Hans kolorit anslår en förbluffande personlig ton, mycket mystiskt dunkel, men nästan giftigt lockande.”
1937 togs Göransson in på Lillhagen, Göteborgs nya mentalsjukhus. Han var i uselt skick, både psykiskt och fysiskt med en vikt på endast 48 kilo och tuberkulos i lungorna och fullt utvecklad schizofreni. I västfickan låg journalisten Petterssons välvilliga recension.
Åke Göranssons konstnärskap hade sannolikt försjunkit i dunkel glömska om inte Arne Stubelius gjort ett spontant besök hos Göranssons mamma en sommardag 1940. Stubelius arbetade på en monografi om Ivan Ivarson och ville kontrollera en del fakta. Av en händelse frågade han om det fanns några verk av Göransson kvar i hemmet. Efter några förvecklingar bad modern honom att resa sig ur kökssoffan och de lyfte på locket. Där låg det tätt med målningar, hoprullade, somliga övermålade och hopklibbade. Detta blev början till att Åke Göranssons konstnärskap tillslut lyftes fram i ljuset. Åke Göransson blev kvar på Lillhagen de återstående fem åren av sitt liv innan tuberkulosen tog hans liv.

Björn Axlund skriver om det aktuella verket: "Inga och damejeannen är signerad med årtalet 1933. Målningen är en lågmäld efterkland från Göranssons glansnummer 1930-32 och står som en märklig kontrast till några av de furiöst målade gatubilderna han gjorde vid denna tid. I målningen med damejeannen kommer litet av Göranssons gamla jag tillbaka. I det lättaste handlag skapar han ett nyanserat ljusdunkel. Målningen är så rikt sammanvävd i färg och upplöst i konturerna att blicken har svårt att få fäste. Man får lyssna in den, och så är det med många av Göranssons målningar".