"De tidigaste målningarna efter tysklandsvistelsen, då GAN hade sin kaotiska period, var byggda på idrottsmotiv. Det var då han efter hemkomsten bodde vid Idrottsgatan i Lund och tecknade och målade spjutkastare, kulstötare och häcklöpare med en för den tiden i hans alstring typisk sönderdelning av muskler och lemmar i facettkubismens anda. [...]

Ett traditionsbundet återgivande av motivet är för honom, även när det gäller idrottsbilderna, helt främmande. Ofta väljer han det han vill skildra med hänsyn till de agerandes kostymering. Främst blir det då en i vårt land så litet känd sportgren som rugby, den amerikanska fotbollen, som intresserar honom, men också ishockey, som vid den tiden icke utövades i Sverige samt boxning. Det är ingen tillfällighet, att det här är frågan om tre av de hårdaste idrotter, sin överhuvudtaget finns. Det är hans dyrkan av kampen, striden i krigsbilderna från 10-talet, som här går igen i annan gestalt." (Nils Lindgren s.144-146).

"Då GAN lämnar den germanska konstvärlden för att 1920-1925 insupa den galliska esprin med dess klarhet och balans ser vi att han övergår till en klart syntetisk formgivning (t.ex. i Fotbollspelare 1926). I kubistisk anda bortser han från ljusets och rörelsens förändrade inverkan på föremålen och måla istället sin föreställning av objektet i dess mest uttrycksfulla moment. Formerna länkas samman till en kretsande rörelse som nu stannar inom bildramen. Och ur själva 'innehållet' griper han en dramatisk situation som han fryser till ett 'klimax, inkapslat i ett geometriskt pansar' genom att hejda rörelsen på dess höjdpunkt (...)". (Viveka Bosson, "GAN 1920-30, Några glimtar genom den Gyllene Bokens prisma", s. 133)