Asmund Arles konstnärliga tolkningar av hästar i olika versioner räknas till de bästa som gjorts i svensk konst. Han återkom ständigt till detta motiv, detta stora djur som han framställde både som kraftfulla och skyddslösa på samma gång.
Under sina år i Frankrike, där han bodde utanför Paris, under 1950-talet kom han i kontakt med såväl August Rodins som Giacomettis skulpturer. Det är framför allt Giacomettis känsla för det utsatta, det fragila sida vid sida med det starka, som går igen i Arles egna skulpturer.
Arles far var en despot som satte skräck i sina barn och för att komma ifrån faderns vrede sökte Asmund ofta skydd hos familjens häst. Vid ett tillfälle när den lille Asmund gått med hästen på åkern och plöjt var fadern missnöjd med arbetet. Fårorna var inte tillräckligt raka varpå pappan tog stenar och kastade efter pojken och hästen. För Asmund var det värst att han kastade stenar på hästen. Den upplevelsen kom att prägla hela hans kommande konstnärskap. Hans konstnärliga gärning har kretsat kring människors och framför allt djurs utsatthet. ”Jag söker i min skulptur ge uttryck för det utlämnande, oskyddade - det skrämda” sa han själv.
Med sina häst-skulpturer ger Arle oss ett högst humanistiska perspektiv på livet och döden, genom de allmänmänskliga känslorna och existentiella erfarenheterna.

Asmund Arle daterade mycket sällan sina verk. Ofta arbetade han med olika versioner av samma tema under decennier, varför det är svårt att exakt datera verken. En variant av denna skulptur ställdes ut på Konstakademien 1972, kat nr 13 och 1980, kat nr 18.

Flera av Asmund Arles hästar är offentliga skulpturer:
Häst som reser sig, Flemmingsberg, Stockholm, Borås och Örnsköldsvik
Man-häst-vagn på Karlavägen, Stockholm
Häst och ryttare på Thorildsplan, Stockholm
Tre hästar – tre människor i Farsta, Stockholm
Hästen som rullat runt och som reste sig, Enskededalen, Stockholm
Sörköraren i Örnsköldsvik
Häst och människa, Malmö
Häst som rullar runt, Helsingborg