Evert Lundquist fick betydande framgångar utanför Sverige och rosades ofta av kritikerna, men han insåg snart att en internationell karriär som konstnär inte var värt sitt pris och bestämde sig för att stanna i Sverige. Hans ateljé i Kanton i Drottningholm blev hans plats på jorden. När Lundquist 1960 blev utnämnd till professor och antagen som lärare i måleri vid Konsthögskolan var han 56 år. Den tioårsperiod som han hade framför sig blev av största betydelse, hans arbetslust var på topp och kulturklimatet i Sverige började förändras. Publiken och kritikerna hade länge fokuserat på det konstruktivistiska, men nu återupptäcktes det expressiva. Hans roll var då något av en målarnestors och han var en mycket uppskattad lärare. Lundquist själv satte stort värde på denna tid och han skriver också att kontakten med eleverna och diskussionerna de förde var för honom mycket betydelsefulla.
Evert Lundquists kraftfulla penselföring och pastosa färg fick honom också att framstå som en säregen och självständig abstrakt expressionist. Lundquists måleri omtalas ofta som stående på en klassisk bas, där färgen och formen är de viktigaste komponenterna. Figurerna eller tingen som avbildas är tillfälliga och anonyma uppenbarelser. Man läser av målningen som en omedelbar helhet och långsamt tar något form inför vår syn. Så har också målningen vuxit fram i skikt på skikt av pastos, sinnligt skön färg pålagd i relief.
Lundquists måleri har omskrivits som en serie motsatser; ömsom expressivt, ömsom sökande och ”jordiskt”. Hans ”monolitiska” målningar, där de enstaka objekten bär hela verken, utstrålar både styrka och skörhet och språnget är inte långt till att se målningarna som en spegling av den djupt sökande och känsliga själ som Lundquist var. I detta möte av återhållsamhet och expressivitet, av ljus och mörker, av jordiskhet och besjälning skapade Lundquist målningar som vibrerar av målerisk nervighet.