Lotte Laserstein, föddes i Ostpreussen, hennes far dog redan 1902 och hon växte upp hos sin mor och mormor i nuvarande Gdansk och i Berlin. 1927 avslutade hon sin utbildning på Konstakademien i Berlin och fick omedelbart stora framgångar med sitt skickliga porträttmåleri, då speciellt av unga moderna kvinnor i 1920-talets Weimarrepublik. När nazisterna tog över 1933 avbröts hennes lovande karriär då hon i enlighet med den dåvarande ideologi kategoriserades som judinna (hennes far- och morföräldrar var judar men inte hennes egna föräldrar).

Genom en utställning på Galerie Moderne i Stockholm 1937 öppnades en möjlighet för henne att lämna sitt hemland. Hon blev sedermera svensk medborgare och stannade i Sverige för gott, först bosatt i Stockholm och senare i Kalmar. 1987 uppmärksammades hennes måleri på två prestigefyllda gallerier i London som kom att innebära början på en internationell återupptäckt. 2003 fick hon en förnyad uppmärksamhet också i Tyskland genom en utställning på Museum Ephraim-Palais i Berlin. För den tyska utställningen och dess katalog svarade Anna-Carola Krausse som också skrivit sin doktorsavhandling om henne samt en presentation av hennes liv och verk. "Meine einzige Wirklichkeit" var temat för Berlinutställningen, ett citat från Lotte Laserstein som såg konsten som den verklighet hon levde i och för. Sedan kom återupptäckten i Sverige, först i form av en minnesutställning på Kalmar museum 2004, därefter på Judiska Museet och senare i Bror Hjorths hus i Uppsala