Albert Johansson inledde sin konstnärliga bana vid Isaac Grünewalds målarskola och gick sedan vidare till Moderna konstskolan i Stockholm där han bland annat studerade för Vilhelm Bjerke-Pedersen och Esaias Thorén. Albert Johansson influerades tidigt av surrealismen men övergick så småningom till ett mer non-figurativt måleri. I detta närmar han sig ibland Olle Baertlings konst och en av hans mentorer var just densamme.
Albert Johansson utvecklade senare ett eget formspråk, där han även experimenterade med olika material. Många verk är utförda i betongspackel och limfärg vilket frambringar en säregen reliefverkan över motivet.

Hans konstnärliga genombrott kom 1958 när han ställde ut sina verk på Sturegalleriet i Stockholm. Albert Johansson fortsatte genom karriären att söka sig vidare, dels vad gäller den konstnärliga utvecklingen, dels den personliga inre resan. Han utvecklades ständigt och valde en individualistisk inriktning och lät sig inte placeras i något speciellt fack. Under femtiotalets slut inspirerades han av äldre kulturers religioner, symboler och tecken, vilka letade sig in i hans målningar. Han fortsatte sin konstnärliga utveckling under decennierna som följde och ändrade regelbundet inriktning, präglad av såväl sitt inres oro i ett ständigt sökande efter balans, samt med inspiration från samtidens och historiens olika skeenden.

Separatutställningar: Ett fyrtiotal i svenska städer 1955-1982, samt ett femtiotal samlingsutställningar i Paris, Sao Paulo, Tokyo, New York, Oslo, Rostock, Bern, Danmark, Finland, Belgien och Jugoslavien. Vandringsutställningar i Sverige, Finland, Danmark. Han medverkade med nonfigurativa kompositioner på Salon des Réalités Nouvelles i Paris 1953 och ihop med Carl-Fredrik Reuterswärd ställde han ut på Samlaren i Stockholm 1955.
Representerad på bland annat Nationalmuseum i Stockholm, Moderna Muséet i Stockholm, Göteborgs konstmuseum, Kalmar Konstmuseum, Norrköpings konstmuseum samt flera museer i Amsterdam, Danmark och Jugoslavien.