Vera Frisén föddes 1910 i Umeå. Utbildad på Otte Skölds målarskola i Stockholm 1928-30, då hon fick avbryta studierna på grund av tuberkulos. Var periodvis inlagd på sanatorium under hela 1930-talet.
Debututställningen 1941 på Galleri Färg och Form i Stockholm hyllades unisont i pressen. Prestationskraven blev dock övermäktiga och Vera Frisén drog sig undan offentligheten.
Vera Frisén gifte sig men fick inga barn och fortsatte att måla för sig själv. Konstnärsvänner som Berta Hansson och Lennart Gram försökte förmå henne att ställa ut. Efter nästan fem decennier, 1989, gick hon med på att ställa ut igen på Galleri Färg och Form i Stockholm. Detta gav mersmak och 1990 återkom hon till Umeå, med utställning på Galleri Ahnlund. Vera Frisén dog den 6 juni under pågående utställning i Umeå.
Den nyupptäckta Vera Friséns måleri visades hösten 2020 i Stockholm. Utställningen möttes av strålande kritik. Ur recension i DN Kultur 29 november 2020:

"Oglamoröst och underbart friluftsmåleri. Konstnären Vera Frisén, som dog 1990, lyfts nu fram ur glömskan med en utställning i Stockholm. Hennes sparsmakade måleri är utsökt, tycker Birgitta Rubin.

Konstnären Vera Friséns livsöde och postuma återupptäckt har en dramatik som kan röra en sten. Geniförklarad vid sin debut 1941, men drog sig undan offentligheten, märkt av en lungsjukdom och dog just när hon övertalats att ställa ut igen, fem decennier senare. Och nu föremål för berättigad uppmärksamhet, sedan släktingarna vägrat att bränna konstskatten, som legat gömd i ett vindsförråd i tre decennier.
Vera Friséns måleri är utsökt; sparsmakat, finstämt och med en alldeles egen koloristisk känslighet. Mjuka pastelltoner och en elegisk stämning går igenom såväl landskap som porträtt, ett vemod som är lätt att tolka som en spegling av konstnärens inre.
I de översvallande recensionerna och upphetsade reportagen i samband med debututställningen 1941, ”som inhöstat en stor success”, beskrivs konstnären som en svartögd skönhet, späd och skygg, norrländskt tystlåten. Hon jämförs med Helene Schjerfbeck, därtill Ivan Aguéli, och i princip alla verk säljs – med skyhöga förväntning på en fortsättning. Att det blev för mycket för en känslig själ är lätt att förstå.
Prestationsångest parat med tuberkulosen, som ledde till en bortopererad lunga, kan förklara hennes uttalade ovilja att ställa ut. Dåtidens behandling av kvinnor kan vara en annan orsak. Men hon fortsatte ändå att måla i alla år.
Intressant nog syns det att Frisén återvänder till samma platser gång på gång, analyserar motiven och insuper den atmosfäriska stämningen.
Luft, ljus och landskapets böljande linjer präglar också detta friluftsmåleri, där de vackraste verken är utsikter över vatten, med speglingar av blånande berg och rosa eller aprikosfärgad morgonrodnad. Någon gång också svalare skymningsljus.
Men mest originella är hennes gestaltningar av den norrländska myrmarken. Frisén lär ha legat på magen i de fuktiga myrarna, vilket kan anas i målningar med underifrånperspektiv och hög horisontlinje. Här sticker vajande grässtrån och enstaka träd upp ur i förgrunden, som ensamma individer. Naturlyrik som på en gång är totalt oglamorös och helt underbar."