Vera Friséns uppväxt i Umeå sammanföll med en kulturell blomstring under 1920-talet, en tid präglad av en intensiv konstnärlig och kulturell aktivitet. Utställningar med friluftsmålarna Helmer Osslund och Leander Engström inspirerade henne att 1928 påbörja sina studier vid Otte Skölds målarskola i Stockholm, där hennes talang utvecklades snabbt med fokus på kroki och porträttmåleri.

Otte Skölds uppmaning till sina elever att studera naturen som en grund för konstnärligt sökande påverkade Vera djupt. Den västerbottniska naturen blev hennes favoritmotiv, särskilt områden som Stöcksjö, Umeälven och Röbäcksslätten. Vera reste också till fjällandskapet i Norrbotten och fann inspiration på platser som Överkalix, Borgafjäll och Abisko. Hon fascinerades av den arktiska sommarnatten och de unika färger som framträder i landskapet i midnattsljus. Det nattliga måleriet blev hennes signum.

Våren 1929 uppmuntrade Otte Sköld henne att söka till Konstakademien, men hennes karriär tog en ny riktning när hon drabbades av tuberkulos. Under 1930-talet kämpade hon med sjukdomen och tvingades återkommande till sanatorier. Dessa erfarenheter formade både hennes liv och konst, och hennes tidigaste oljemålningar präglas av kraftiga penseldrag och en mörkare kolorit.

Vera utvecklade nära vänskapsband med den danska konstnären Ellen Byström och besökte Danmark flera gånger under 1930-talet. År 1939 reste de till Cagnes-sur-Mer på den franska Rivieran, men det annalkande andra världskriget tvingade dem att återvända hem i augusti. Trots att en stor del av deras arbete lämnades kvar, lyckades Vera få med sig några målningar och skissblock. När hon debuterade på utställningen på Färg och Form i Stockholm 1941 blev hon överöst med lovord från kritikerna. Aftonbladet rubricerade sin recension med "Ung norrländska gör sensationell debut" och Gustaf Näsström i Stockholms-Tidningen beskrev henne som en av de mest begåvade målarinnorna han mött, och jämförde hennes porträtt med verk av Helene Schjerfbeck.

Trots den positiva uppmärksamheten blev genombrottet en svår upplevelse för Vera Frisén. I intervjuer uttryckte hon sitt obehag inför att själv stå i centrum, och när fotograferna trängdes för att ta bilder av henne föreslog hon att de istället skulle fotografera hennes målningar. Aftonbladets recensent noterade att Vera var "lika skygg privat som hon är temperamentsfull när hon målar".

Trots det avbrutna genombrottet fortsatte Vera att måla och teckna. Under denna tid utvecklade hon nya färgtoner och tekniker. Hennes senare verk, inklusive motiv från Marocko och Genève, reflekterar fortsatt hennes djupa förbindelse med den immateriella upplevelsen av landskapet och i målningarna tycks hon återge luft, ljus och fukt.

1989, strax innan hennes död, gjorde hon comeback på Färg och Form i Stockbholm. Cirkeln var sluten. Kort strax därefter gick hon bort.