Sten Eklunds konstnärskap kretsar kring frånvaron av människan. Inte hennes icke-existens, men hennes icke-närvaro. Både i hans grafiska produktion och i hans delikata glasmålningar bygger han kompositionen med fragment av byggnader, maskiner och objekt. De geometriskt uppbyggda verken blir till spår av människan, av hennes framfart och produktion och där en strukturerad ordning råder i frånvaron av ett mänskligt kaos.

Sten Eklunds konst är idébaserad och analyserande, med filosofiska, moraliska och allmänmänskliga problemställningar. Hans banbrytande bildsvit, "Kullahusets hemlighet" har fått ikonstatus. Verket som har kallats ett av 1900-talets besynnerligaste konstverk följer, i bild och skrift, den fiktive 1800-talsbotanikern J.M.G Paléen som av en händelse vandrar in i en obefolkad, okänd civilisation, omgärdad av ett magnetfält och fyllt av egendomliga aktiviteter och apparater. Det var växtodlingar, gruvdrift, solfångare, reningsverk och kommunikationscentraler. Paléen dokumenterade allt han såg, ritade av föremålen, ställde upp tabeller över temperaturen och dess växlingar, gjorde förteckningar över växter och mineraler, byggde modeller och upprättade kartor över det upptäckta samhället. Han hittade aldrig tillbaka till området trots upprepade försök. Under resten av sitt liv analyserade Paléen sin upptäckt och försökte övertyga sin omvärld vad han varit med om. Men ingen trodde honom och han började själv att tvivla på vad han hade upplevt. Var Kullahuset verklighet eller en dröm?

På en gång tidlös och samtidigt högst samtida samtalar Eklunds konst med konstnärer som Marcel Duchamp och Öyvind Fahlström i sitt skapande. Redan från början kritikerrosad har Eklund alltid ansetts vara före sin tid. Glasmålningarna från det sena 1960-talet och tidiga 1970-talet liknar vid första anblicken exakta arkitekt- eller ingenjörskonstruktioner. Den blanka eleganta, ytan stänger på sätt och vis ute betraktaren som får kämpa för att tränga igenom glaset för att nå de djupare dimensionerna bakom som ställer frågor om evolution och mänsklig determinering.

Björn Springfelt, tidigare chef på Moderna Museet, ställde ut Sten Eklund i Lund 1968 och berättar om vilken upplevelse det var för honom att möta Eklunds konst, att upptäcka det som går på tvärs, som inte uppfyller våra konventionella förväntningar utan tvingar oss att tänka om och tänka nytt. Maskinerna hos Sten Eklund är inte absurda som hos Picabia utan ruvar på energier, färdiga att gå igång bara vi hittar rätt knapp att trycka på.