I januari 1954 ankom Lennart Rodhe till Capri. Vädret var så uselt, att han bara kunde gå ut och teckna i kvällens månsken, när regnet stillat.
Föremålens linjer låg i skugga. Han tecknade de mörka partierna och lät de vita bilda volym. Han gjorde alltså tvärtom. Så kom hans blocktema till. Det var en lättnad, eftersom han under dryga sex års variationer på triangeltemat tyckte sig ha uttömt det. Han längtade också efter en mindre föremålslös grund till sin bildvärld. Blocktemat från Capri var visserligen abstrakt, men i botten låg teckningar av och tankar på arkitektur, hus, tak.
Varje blockbit i målningen har flera roller. De bildar sidor, tak, gavlar beroende på hur man väljer att betrakta dem. Så pulserar blockmålningarna som outtröttliga bildmaskiner. De var kulmen på tio intensiva, uppfinningsrika år, som börjat då han 1944 målade Skådespelerskan och upptäckt inte bara kontraster men också skuggor, mellanrum och effekten av de former som skymdes, men ändå verkade. Dessa insikter fördjupade han sig i och undersökte de följande åren. En bra form syns också då den är dold, brukade han ju säga. Hos Rodhe handlar det hela tiden om att bilderna skall kunna skapa nya konstellationer. Vi skall aldrig känna oss säkra.

Thomas Millroth
Författare, konsthistoriker, kritiker