"Marcel Duchamps stora glasmålning "La mariée mise à nu par ses célibataires, même" (Bruden avklädd av sina ungkarlar, till och med) är förmodligen ett av de mest omskrivna och uttolkade konstverken under detta sekel. Litteraturen kring detta gåtfulla och outtömliga mästerverk är vid det här laget närmast oöverskådlig.

Uttolkarna har trots sin lärdom och skarpsinnighet inte kunnat lösa gåtan, om det nu fanns någon gåta att lösa; och Duchamp själv teg som muren. Han visste naturligtvis att ett enda auktoriserat ord till exegeterna skulle fördärva alltihop. Den magiska poesin, som väl till sist är glasmålningens egentliga "budskap", skulle vara som bortblåst...

Det bästa sättet att "skriva" om denna gäckande målning är kanske att göra det utan ord, dvs med bildkonstens egna medel. Sten Eklund, som alltid har varit fascinerad av Duchamp, har valt denna väg med sin utställning på Konstnärshusets grafikgrupp. Han visar en svit akvarellerade *koppartryck där motiven är hämtade ur "glaset". Men bilderna förhåller sig mycket fritt till förlagan. Motiven är utvecklade och förvandlade, som när en tonsättare bygger en svit variationer på ett givet tema. Kanske kan man se denna utställning som en sorts bildessä om Duchamps glasmålhing.

Det är ungkarlarna Eklund har studerat, dvs "de nio hanliga formerna" i Duchamps målning: prästen, kyrassiären, kyparen, hisspojken, likbäraren, gendarmen, stinsen, poliskonstapeln, betjänten. Hos Duchamp är denna församling av uniformerade figurer inkapslad i mönjeröda gjutformar med blyspröjsar, och gjutämnet är lysgas som via kapillärrör strömmar ut mot den väntande bruden. Eklund har fullbordat gjutningsprocessen, lossat på blyspröjsarna och plockat ut ungkarlarna ur deras höljen. Man får tänka sig dem pysande av lysgas; en flock kypare går till väders som en knippa ballonger. Målade i ljusa, klara färger figurerar de på scenen som vilsna aktörer i en absurd dockpjäs" [...]. (Torsten Ekbom, Dagens Nyheter, 1983-04-19, s. 4)