Mårten Andersson föddes 1934 i Freluga, ca 1 mil från Bollnäs i Hälsingland. Hans far var en frihetslängtande själ som försörjde sig som snickare, plankstrykare och målare. Han målade gärna motiv med älgar på myr och vackra solnedgångar, men han tyckte att det var svårt med älgarna så hans ende son fick tidigt rycka in och hjälpa till. Lärarna i Sörängs skola insåg att den unge Mårten hade talang och såg till att han hamnade på målarkurs hos Bollnäskonstnärerna Per Englund och Fritiof Strandberg. Som 18-åring begav sig Mårten till Stockholm och kom in på Konstfacks linje för dekorativ konst, där han blev kvar i två år. På somrarna fick han arbeta hos Jerk Werkmäster i Rättvik, en viktig inspiratör som kom att visa honom vägen till det seriösa måleriet. När skolan var slut tog Mårten med sig vännen Lennart Jirlow till Italien och de skrev in sig på den Fria Akademien i Florens. I Toscana fann Mårten Andersson hela västerlandets konsthistoria och insåg att den hälsingska provinsialismen och arvet från bonadsmålarna, Lim-Johan och Haaken Gulleson var Sveriges svar på italienarnas Botticelli, Donatello m fl. Italien blev en avgörande upplevelse för Mårten Andersson som återvände till Freluga i Hälsingland och fann att hans motivvärld gick alldeles utmärkt att kombinera med det italienska arvet. Varje målning som Mårten Andersson skapar har en alldeles egen historia, han leker med olika tolkningar och perspektiv som gör betraktaren lite rådvill och osäker.

Kulturintendent Johan Kock på Bollnäs museum skriver i en utställningskatalog från 2004 "En nordisk Chagall har använts som epitet på Mårten. Delvis rättvisande men också begränsande för den breda motivkrets Mårten arbetar med. Själv kallar han sig gärna kolorist..."
När man läser om Mårten Andersson och studerar hans konstnärskap inser man att det är nog precis så det är, han har gått sin egen väg och man kan egentligen inte placera honom i något speciellt fack, något som vi ofta så gärna vill. Visst förnimmer man påverkan från andra kolorister såsom Bror Hjorth, Sven Erixson, Vera Nilsson, Mårten Andersson rör sig liksom Bror Hjorth gärna bland motiv som dans, musik och framförallt hembygden. Sven Erixson skildrade realistiskt sin omedelbara närhet, Mårten Andersson väver in sin hembygd i drömmar och fantasi. Han förstod tidigt att det var den hälsingska allmogekonsten, skrönorna och människorna i hans närhet som var viktigast och mest exotiskt och det har han sen varierat i all oändlighet.

Den existentiella ensamheten är allas följeslagare under livet och den ruvar även bakom glada starka färger såsom rött, blått och gult som utgör grunden i Mårten Anderssons palett.