I början av 1980-talet kommer flickorna in som motiv i Lena Cronqvists bildvärld, men det är främst under åren 1990-1994 som de små flickorna dominerar motiven. Oftast är det inga snälla små flickor, som hon återger i både måleri och skulptur. De kan visserligen vid första anblicken likna idealbilder av barn. De visar sig dock snart vara nog så skräckinjagande, när de hanterar de olika föremålen som glider ut och in i Cronqvist måleri alltsedan början av 1970-talet.
Som ett eko från det förflutna spelas minnen, drömmar och förbjudna tankar upp på stora dukar. Betraktarens fantasi är det enda som sätter gränser för vad man egentligen kan tolka in i Cronqvists bildvärld, ett måleri som utmanar, upprör, kittlar och förför på samma gång som det skrämmer.
Cronqvist återvänder ständigt till barndomen och det inte helt okomplicerade förhållandet till föräldrar och syskon. Hennes målningar som föreställer små flickor befinner sig långt från Carl Larssons familjeidyll. De andas främlingskap, kluvna känslor och ibland en hänsynslöshet som vi inte brukar förknippa med barndomen. Dukarna är fyllda av småflickor: flickor som badar, flickor som leker med dockor, flickor som försöker dränka varandra. Allt detta utför de utan att röra en min. Med nyfiken blick utforskar de världen utan några vuxna närvarande. Barn kan vara grymma för att i nästa stund leka fridfullt med varandra.
Flickorna på bilden är mitt uppe i en lek. Genom den oskyldiga leken formas barnet in i vuxenvärlden, tränas för att hantera sociala situationer och relationer. Det är i psykets gränsområden som Cronqvist med så stor skicklighet rör sig. I gråzonen mellan det tabubelagda och det accepterade. Genom sin personliga konst ger hon oss allmängiltiga bilder där vi alla kan känna igen oss.