Ernesto Tatafiore, född i Neapel 1943, är en italiensk konstnär med en lång internationell karriär. Han deltog i Venedigbiennalen 1970, 1980 och 1990 och arbetade nära Jannis Kounellis från 1971.

Under 1970- och 80-talen ställde Tatafiore regelbundet ut på den inflytelserika avantgardegalleristen Lucio Amelio i Neapel, tillsammans med bland andra Joseph Beuys, Tony Cragg, Mimmo Paladino, David Salle, Richard Long, Robert Rauschenberg och Andy Warhol. Han visades även på framstående gallerier i Paris, New York, London och Köln.

Tatafiore tog tidigt avstånd från de italienska rörelserna Arte Povera och Transavanguardia och utvecklade i stället ett eget uttryck där måleri och teckning kombineras med collage och skulpturala objekt. Hans konst kännetecknas av en lekfull men subversiv behandling av historia och symboler.

Ett centralt tema är Franska revolutionen, som han själv såg som en ”stor metafor”. Genom revolutionen undersöker han historien, dess konflikter och mänskliga gestalter på ett allegoriskt och ofta lättsamt sätt.

Hans verk har visats på betydande museer internationellt, bland annat Kunsthalle Basel, Museum Folkwang i Essen, Stedelijk Museum Amsterdam, Kunstmuseum Luzern, Metropolitan Museum of Art i New York, Museum moderner Kunst Stiftung Ludwig i Wien samt Museo di Capodimonte i Neapel och Reggia di Caserta.