Erik Wahlbergsons målning "Flicka som blåser såpbubblor” är en tidig målning utförd i Sverige med såpbubblor som motiv. Den föregås bland annat av en teckning av Christian Forssell (1777-1850) föreställande cupid blåsande såpbubblor hållande ett timglas i ena handen, vilken den möjligtvis kan ha haft som förebild (Nationalmuseum NMH 180/1913). Motivet kom senare att behandlas av flera konstnärer, bland dessa Ernst Josephson i ett tidigt verk från 1868. Wahlbergson har utfört ytterligare en version av aktuella målningen, fast spegelvänd (Auktion, Helsingfors, Hörhammer, 12 april 1992, nr. 35 (FIM 5500) där angiven som daterad 1858 samt auktion Stockholm, Stockholms Auktionsverk, Klassiska, 30 maj 2007, nr. 2347, där angiven som daterad 1855 (15.000 kronor).

Ett barn eller en yngling blåsande såpbubblor är ett motiv som har förekommit inom konsten sedan slutet av 1500-talet och symboliserar vanligtvis livets skörhet och förgänglighet. Under 1600-talet införlivades vanitassymboler med såpbubblor i avsikt att förstärka denna symbolik. En mindre vanlig tolkning är att motivet symboliserar djup sanning sedd genom ett barns oförstörda klarhet. Den tidigaste kända avbildningen med såpbubblor som motiv är en målning av den holländske konstnären Cornelis Ketel från 1574. I ett franskt träsnitt från 1587 ses barn blåsande såpbubblor i en gränd. 1594 utförde Hubert Goltzius sin kända gravyr "Homo Bolla" (Människan är en såpbubbla) vilken fick stor betydelse för motivets popularitet i Nederländerna under 1600-talet. Orden är en metafor; tanken är att människan tror att livet är stabilt och substantiellt, i själva verket är det som en flytande såpbubbla, ogripbart och bräckligt. Vanligtvis är det barn och ungdomar som avbildas blåsande såpbubblor. Detta förstärker tanken om livets korthet och det skönas förgänglighet. Den mest kända holländska målningen på detta motiv är Rembrandts ”Cupid blåsande såpbubblor”, från 1634 i museet i Lichtenstein. 1657 författade den franske hovmålaren Jacques Stella en illustrerad bok, Les jeux et plaisirs de l’enfance (Barndomens lekar och nöjen), vilken innehåller en bild av barn som blåser såpbubblor. Såpbubblor som motiv minskade något i popularitet under 1700-talet i och med att den Holländska guldåldern inom konsten var över, för att under 1800-talet, med sentimentalismens inträde i konsten, återigen bli populärt. I Frankrike fortsatte dock konstnärer att använda sig av motivet, det kanske mest kända exemplet är en målning från 1734 av Jean-Baptiste Simeon Chardin ”Såpbubblor”, inspirerad av holländsk 1600-talsmåleri, vilken föreställer en yngling som blåser såpbubblor i en fönsterniche (Metropolitan Museum). Den mest kända bilden inom denna motivkrets är Sir Everett Millais (1829-1896), Bubbles, målad 1886 (Lady Lever Art Gallery, Port Sunlight), föreställande en liten gosse som förundrat följer en såpbubblas flykt med sin blick. Konstnären har i målningen införlivat en trasig kruka i avsikt att betona livets skörhet. Målningen kom att bli den viktorianska tidsepokens mest kända målning. Intressant att notera är dess likhet med Wahlbergsons målning tillkommen 30 år tidigare, vilket tyder på att målningen genom reproduktioner nått viss spridning, såvida de inte haft en gemensam inspirationskälla.

Vetenskapsmän har studerat såpbubblor sedan 1600-talet. Sir Isaac Newton, exempelvis, använde såpbubblor för att studera ljusets brytning. Under sina forskningar uppfann han en metod för att mäta deras tjocklek. Han kom fram till att såpbubblan är cirka 1/50000 dels millimeter tjock vid dess tunnaste punkt. En mer metafysisk tolkning av såpbubblan, har sina rötter hos Christoffer Polhem och Emanuel Swedenborg och deras teorier om materia. De menade att partiklarna som byggde upp materien var formade som sfärer och Swedenborg liknade dem bland annat vid såpbubblor.