I övergången till 1980-talet övergav han det realistiska uttrycket och utvecklade istället ett mer fritt och färgbaserat måleri, som han själv benämnde ”romantiska landskap”. Denna förändring kom efter en konstnärlig kris och resulterade i en mer abstrakt bildvärld där färgen fick en allt mer dominerande roll. Särskilt den röda färgen blev central, något som kan spåras från ”Fröken i April” (1966) och vidare i verk som ”Procession” (1987) och ”Sevillamorgon” (1989).

Denna utveckling når en höjdpunkt i ”Monolog”, en monumental målning där den röda färgen dominerar hela bildytan och skapar en intensiv och omslutande upplevelse. När verket visades på Göteborgs konstmuseum 1997 och senare på Sundsvalls museum väckte det stor uppmärksamhet. I katalogen beskrivs målningen ingående:

”Målningen är förhållandevis okänd, tillkommen ungefär tio år före 90-talets röda period, under en tid då Billgrens måleri var mer nonfigurativt. Duken har det storslagna formatet 1,5 x 4 meter och är från kant till kant uppfylld av en mörkt blodfylld kulör […]. Av motiv återstår dock bara en viss tvetydig rumslighet, något som ger en känsla av intimt natursceneri, ett buskage, ett lövverk – eller kanske ett mer marknära panorama (överstrött med vallmoröda fläckar)? Några enskilda blommor eller grästuvor går visserligen inte att urskilja, och upplevelser gäller förstås inte heller främst ett yttre landskap.”

Citatet belyser hur målningen balanserar mellan det föreställande och det upplösta. Billgren använde ofta en teknik där han först målade motivet och sedan drog en metallraka över den våta färgen, vilket suddade ut detaljer och istället skapade en mer direkt, fysisk närvaro. Betraktaren sugs in i färgens djup och möter en bild som är lika mycket en upplevelse som en avbildning.

Den röda färgen i dessa verk har tolkats som starkt laddad med kroppsliga och emotionella betydelser. I Anne Ring Petersens bok Måleri/Paintings beskriver hon denna för Billgren så betydande period: “mättade rödhet och kroppsstora format bär på utpräglat kroppsliga associationer till lidelse, euforins, erotikens och aggressionens rika känsloregister. Men de associerar också till kärleksfullt omslutande moderlighet, till livgivande kraft och i vidare mening till ett ursprungligt tillstånd av samhörighet: den ännu oföddes symbios med modern, lyckligt ovetande om det första åtskiljandet som inträdandet i livet också innebär, och intet anande om det sista åtskiljandet som är livets oundvikliga utgång.”