73
69295
Einar Jolin
(1890-1976)

"Skridskobanan vid Stallmästaregården"

Signerad Einar Jolin och daterad 1916. Duk 97 x 130 cm.

Följerätt: Ja
Klubbat pris: 
2 050 000 SEK
Proveniens

Inköpt av Magister A. Jacobaeus, Köpenhamn, direkt av konstnären 1916,
V. Winkel & Magnussens Kunstauktioner, Köpenhamn, auktion No 152, torsdag den 22 februari 1934, kat nr 36.
Privat konstsamling, Danmark (alltsedan 1934).

Utställningar

Liljevalchs Konsthall, "Konstnärsförbundarna", Stockholm, 1916, kat nr 273, avbildad helsida (plansch supplementet).

Litteratur

Nils Palmgren, "Einar Jolin", omskriven och presenterad sid 98-102.
Ragnar Hoppe, Bonniers konstböcker, upptagen under år 1916, sid 28.

Övrigt

”SKRIDSKOBANAN VID STALLMÄSTAREGÅRDEN”

En vacker vinterdag 1916 promenerade Einar Jolin förbi skridskobanan vid Stallmästaregården i Stockholm. Med sitt läge, alldeles i början av Hagaparken, har Stallmästaregården och den vackra Brunnsviken alltid varit ett populärt utflyktsmål för Stockholmarna, både sommar och vintertid. Hagaparken är en stillsam oas alldeles i närheten av den livfulla storstaden med rofylld natur. Brunnsviken erbjuder på sommaren möjlighet till romantiska turer med eka och åror och vintertid fylls isen av vuxna och barn som åker skridskor och äter medhavd matsäck vid strandkanten.

Fångad av naturen och myllret av skridskoåkare plockade den unge konstnären Einar Jolin fram sitt block och sin penna och gjorde en snabb skiss av sin upplevelse. Åter hemma i ateljén började han måla "Skridskobanan vid Stallmästaregården", ett centralt och monumentalt verk i Einar Jolins konstnärskap på 1910-talet. Vid en första blick på motivet känns uttrycket naivt, men snart fångas man av konstnärens komposition och behandling av koloriten som präglar målningen. Einar Jolin har med säker hand fått fram just den friska och sprudlande upplevelsen som både barn och vuxna får en kall och solig vinterdag i Stockholm. "Skridskobanan vid Stallmästaregården" är en av de spontana Stockholmsskildringar som tillkom kort efter att Jolin återvänt från Paris till hemlandet. Det är vid denna tid som Jolin skapar sin alldeles egen tolkning av expressionismen, charmigt naiv och med en blond palett. I slutet av 1910-talet blir hans teckning mer betonad och formerna mer plastiska, men 1916 är Einar Jolins måleri fullt av inspiration från Frankrike och ung livsglädje. "Skridskobanan vid Stallmästaregården" ställdes ut på Liljevalchs Konsthall i Stockholm samma år som den målades. Konstnärsförbundarna fick då chansen att tillsammans med sina unga elever få presentera det "nya måleriet" för den svenska publiken på den nyinvigda konsthallen som utställning nummer två (först ut var förstås Anders Zorn, Bruno Liljefors och Carl Larsson). Med på utställningen ”Konstnärsförbundarna” fanns många idag berömda konstnärer, Leander Engström, Isaac Grünewald, Gösta Sandels, Birger Simonsson för att nämna några. Dragkampen om de bästa väggarna blev hård, Isaac Grünewald och Leander Engström tillskansade sig de bästa väggarna och Jolin fick snällt nöja sig med de som blev över. Einar Jolin fick dock med tretton målningar och den som väckte mest uppmärksamhet var "Skridskobanan vid Stallmästaregården". Målningen sålde Einar Jolin till en dansk konst- och antikvitetssamlare, Magister A. Jacobaeus för ettusen kronor, en ansenlig summa, som förövrigt var konstnärens första betydande försäljning och säkert något som stärkte hans självförtroende.

Nils Palmgren, Einar Jolins levnadstecknare, anser att Einar Jolin med denna målning funnit en ny ämnessfär, Jolin hade dessförinnan skildrat Stockholms gator, byggnader och de olika stadsdelarna. I "Skridskobanan vid Stallmästaregården" är det första gången som människorna och deras rörelser spelar huvudrollen.

Utsikten från Stallmästaregården breder ut sig och vi blickar mot de obebyggda bergen bortom Valhallavägen och åt andra hållet mot Bergianska trädgården. Mitt på isen står en för ändamålet uppsatt paviljong, en värmestuga som var en vanlig företeelse på isarna vintertid i Stockholm (se bild med motiv från skridskobanan på Djurgårdsbrunnsviken). Små leksakshus och några vindpinade träd blir staffage i bilden. I centrum är den röda paviljongen, de svenska vajande flaggorna och myllret av skridskoåkare, pojkar med spark och en flicka på skidor. Kvinnan och mannen som far fram med skridskoflyg har tilldelats en framstående plats, säkert en sport som Einar Jolin beundrade och som utövades flitigt på isarna runt om i Stockholm av både män och kvinnor. Detaljerna är många vilket gör att våra ögon aldrig tillåts att stanna upp. Einar Jolin var en mycket skicklig tecknare, men här har han också funnit anledning att göra medvetna felteckningar som alla bidrar till den naiva och utomordentligt tilltalande helheten. Motivet strävar i varje liten bit av den stora duken till att fånga det omedelbara, leken och glädjen. En synnerligen levande fantasi och en koloristisk skicklighet hos konstnären har skapat ett magiskt konstverk!

MAGISTER A JACOBAEUS SAMLING

Magister A Jacobaeus var en dansk samlare av konst- och antikviteter som förvärvat en stor förmögenhet i det allmänna kommersiella slagsmålet i det neutrala Danmark under det rådande världskriget. Jacobaeus samlade konst och antika möbler, men hade också en mycket betydande samling egyptisk-persisk arkeologisk samling. Torsdagen den 22 februari 1934 såldes hela Jacobaeus samling på Winkel & Magnussens Kunstauktioner Höjbroplads 7 i Köpenhamn. Bland konsten i auktionskatalogen finner man internationella namn som André Lhote, Aristide Maillol, Pablo Picasso och Paul Gauguin, bland de danska bl a C W Eckersberg, Oluf Höst, Vilhelm Lundström. Svenska konstnärer var endast Karl Isakson och Einar Jolin, ”Sköjtebane ved Stockholm” (”Skridskobanan vid Stallmästaregården”) såldes som katalog nr 36 och inköptes av nuvarande ägares far.

SKRIDSKOÅKNING OCH SKRIDSKOSEGLING

Skridskon har sedan urminnes tider varit känd och brukad som ett tillförlitligt fortskaffningsmedel vid färder över jämna och blanka isar, våra förfäder tillverkade ”isleggier” av skenbenen från får, hästar och nötkreatur. En engelsk krönikör skrev på 1100-talet ”När de stora översvämmade hedarna norr om staden äro frusna, bruka många unga män leka på isen. Många försöka, så långt de kunna, slå kana, andra hava bundit benskenor under fötterna och under hälarna och skjuta sig fram med hjälp av en liten skodd stav. De glida så snabbt över isen som en fågel i luften eller en pil från bågen. Ibland glida de två och två tillsammans och försöka slå varandra. Än faller en eller bägge, icke utan att skada sig; en bryter en arm, en annan ett ben. Men ungdomen är angelägen att utmärka sig”. På 1600-1700-talen var skridskoåkning mycket på modet i Holland och England. De nordiska vikingarna var också skickliga på isen, men konståkningens vagga var i Storbritanien, 1742 bildades den äldsta kända skridskoklubben ”Edinburgh Skating Club”, där det fodrades att man uppvisade en viss skicklighet för att få medlemskap. Under slutet av 1800-talet utvecklades skridskoåkning till en populär tävlingsidrott med livlig anslutning från alla samhällsklasser i Sverige. Vintern 1865-66 besökte ”skridskokungen” Jackson Haines Stockholm och han väckte ett oerhört uppseende med sin skicklighet. Under Carl XV:s beskydd bildades Kungliga Skridskoklubben som fick anlägga en skridskobanan i viken vid Kastellholmen, men dit fick bara hovet, militären och adelskretsarna tillträde. I slutet av 1800-talet anlades och sköttes ett antal banor runt Stockholm, främst var den vid Nybroviken, vilken dock inte kunde öppnas förrän all sjöfart upphört runt jultid. Skridskobanan bestod av två delar, den inre för den stora allmänheten och den yttre för som ville åka snabbt. I början av 1900-talet åktes det flitigt med skridskor runt om i Stockholm, hundratals par åkte runt på Nybroviken, Riddarfjärden, Klara Sjö, Djurgårdsbrunnsviken och nedanför Stallmästargården vid Haga., ofta till musik från militärorkestrar.

En annan sport som också blev populär vid denna tid var skridskosegling. Den egentliga skridskoseglingen utvecklades på 1800-talet och den första dokumenterade kappseglingen hölls på Lilla Värtan i Stockholm 1887. Man seglade med så kallade parallelltrapets segel som är enkla och lätta, men inte medger så stadigt grepp om riggen och därför kunde man inte föra större segel än 4 kvadratmeter. 1904 utvecklades drakseglet som ser ungefär likadant ut än idag. Svenska Isseglarförbundet bildades 1906 och är därigenom en av de äldsta idrotterna inom Svenska Riksidrottsförbundet. Skridskosegling sägs vara en hisnande seglingsupplevelse som knappast kan beskrivas, den måste upplevas. Med ett femkantigt segel når man farter uppemot 90 km/tim en fin dag. Seglaren och riggrören befinner sig på läsidan av seglet och man kan säga att seglaren själv utgör nedre delen av masten. Man får direktkontakt med seglet, känner vindändringar direkt i kroppen och parerar med invanda reflexer.

Köpinformation