"Stående flicka med flätor"
Signerad Lena Cronqvist och numrerad 4/4. Utförd 1997. Brons. Höjd 124, längd 52, bredd 23 cm.
Historiska Museet, Stockholm, "Arkipelag", 16 januari – 26 april 1998.
Lokstallet Konsthall, Strömstad, "Lena Cronqvist", 1 juli - 27 augusti 2000.
Deponerad och utställd på Samling Saltarvet, Fiskebäckskil under 2007 - 2008.
”Jag minns dem i motljus, i vår första trånga bostad i New York, de små vaxklumparna. Hur de – som om hon såg med fingrarna – förvandlades till varelser med utseende, karaktär, små fulvackra figurer i begynnelsen av livet, med hela registret av möjliga handlingar i sina gener. Och de l o g. De ler, de räcker ut tungan, de sätter lillgammalt händerna i höfterna och beter sig överhuvudtaget inte salongsfähigt. De fnissar åt sig själva och oss. Och säkert äger de Namn, fast de för tillfället gömt undan dem, eftersom Namn skulle låsa dem ute från de utopiska land där varje handling – också de allra grymmaste – är tillåtna, varje grimas en utmaning, både mot världen och det JAG som de (vi) skall dresseras att bära, alldeles snart, där den abrupt tagit slut, Flickans tid. Barnets.
Så beskrev maken och författaren Göran Tunström i inledningsordet till utställningskatalogen till Lokstallet i Strömstad år 2000, framväxten av de första flickskulpturerna. Det var under tiden då de bodde i en trång lägenhet i New York, som de första flickorna, små till formatet, fick anta tredimensionell form. Han avslutade med att benämna dessa flickor som ”Varelser som lätt, mycket lätt, kan röra sig i båda världar”. I detta säregna mellanland möter vi Lena Cronqvists flickskulpturer, oavsett om de är små till formatet eller stora som alla de som placerats vid museer och konstinstitutioner runtom i Sverige. Hennes flickor är högst personliga, men de är aldrig privata. De ter sig självständiga och uppnosiga, men de förblir dock alltid barn och kommer aldrig att bli vuxna. De är högst påtagligt närvarande, på samma gång som de glider ifrån oss när vi försöker definiera dem, sätta ord på dem och karaktärisera dem. De är mångbottnade och i allra högsta grad svårfångade. Flickorna bär på drömmar och minnen och samtidigt blickar de framåt och bär på förhoppningar om framtiden. Det är nästan omöjligt att inte beröras av deras självsäkra och samtidigt naiva framtoning! Det är som om konstnären önskat hålla kvar en tid som sedan länge är borta, men ändå velat ta med sig sina flickor in i den ”andra världen”, de vuxnas värld. Fulla av kontraster låter hon sina flickor agera, ibland ensamma, ibland tillsammans med andra barn och ibland tillsammans med någon vuxen, oftast en ”pappa”.
Det är imponerande med ett konstnärskap som alltsedan debuten 1965 på Galerie Pierre fortfarande är högst samtida och ständigt angeläget. Kanske är det så för att hennes motivkrets alltid har fallit inom ramen för det existentiella. Med en säregen närhet, konstnärlig kompromisslöshet och ett aldrig sinande bejakande inför livets alla fasetter har Lena Cronqvist, som få andra, skildrat vad det innebär att vara Människa. Detta skildrande har alltid varit befriat från pekpinnar, inte heller tycks hon värdera hur hennes figurer agerar – oavsett om flickorna hoppar rep eller om de med ett fast grepp håller en katt om halsen i en balja med vatten. Alla är med, lika mycket. Och oavsett hur de agerar så kan vi bara betrakta dem – vi kommer dem inte närmre än så. Kanske är det så med de konstnärer som blir ikoner, att deras verk lever parallellt med oss. Vi förstår dem, men vi förstår dem aldrig riktigt fullt ut. Vi blir aldrig ”färdiga” med dem. Lena Cronqvists betydelse för den svenska samtidskonsten kan inte överdrivas och auktionens uppnosiga flicka ler åt oss och lever med oss – kaxigt håller hon ut händerna från kroppen och möter framtiden med tillförsikt!
Lena Cronqvist var en av de största svenska konstnärerna i sin generation. Hennes konstnärliga gärning omfattade måleri, skulptur, grafik och illustration. Intresset för bildkonst visade sig tidigt och ledde henne först till studier vid konstskolan i Bristol, England, och därefter till Konstakademien i Stockholm, där hon vidareutvecklade sitt måleri. Under studietiden hämtade hon inspiration från konstnärer som Francis Bacon och Edvard Munch.
Redan under 1960-talet började Cronqvist utforska teman som moderskap, kvinnors frihet och jämställdhet mellan könen. Hon tog även upp frågor om psykisk ohälsa, något som präglade delar av hennes konstnärskap. År 1965 debuterade hon med en separatutställning på Galerie Pierre i Stockholm. Genombrottet kom på 1970-talet med målningar av feministiska förortsmadonnor, där hon bröt upp och omtolkade den klassiska bilden av moderskapet. Ett av hennes mest kända verk från denna period är Trolovningen (1974), en målning föreställande Cronqvist själv tillsammans med maken, författaren Göran Tunström. Verket är en parafras på Jan van Eycks berömda 1400-talsmålning med samma titel och såldes 2016 på Bukowskis för rekordpriset 9,2 miljoner kronor.
Mellan 1990 och 1994 återkom Cronqvist ofta till motivet unga flickor, skildrade i en naivistisk stil men med en mörk underton. Efter Tunströms bortgång år 2000 målade hon flera självporträtt, där kroppen fungerade både som motiv och subjekt. Hennes konst rörde sig kring teman som barndom, kärlek, död och moderskap, ofta grundade i personliga erfarenheter men med en universell dimension. Som kontrast till de psykologiskt laddade motiven målade hon också färgstarka landskap från Bohuslän. I Kosters skärgård mötte Lena Cronqvist konstnären Inge Schiöler och fann i honom en likasinnad i kärleken till det karga landskapet. Landskapsmotiven skulle följa henne genom hela hennes karriär.
Ända fram till slutet förblev Lena Cronqvist en nyskapande konstnär. Trots sviktande syn medverkade hon våren 2024 i den stora retrospektiva utställningen Lena Cronqvist – Sex decennier på Konstakademien i Stockholm.
Cronqvists verk finns representerade på flera av Sveriges främsta museer, däribland Nationalmuseum, Moderna museet, Malmö konstmuseum och Göteborgs konstmuseum, samt i internationella samlingar.