Lena Cronqvist

”Jag minns dem i motljus, i vår första trånga bostad i New York, de små vaxklumparna. Hur de – som om hon såg med fingrarna – förvandlades till varelser med utseende, karaktär, små fulvackra figurer i begynnelsen av livet, med hela registret av möjliga handlingar i sina gener. Och de l o g. De ler, de räcker ut tungan, de sätter lillgammalt händerna i höfterna och beter sig överhuvudtaget inte salongsfähigt. De fnissar åt sig själva och oss. Och säkert äger de Namn, fast de för tillfället gömt undan dem, eftersom Namn skulle låsa dem ute från de utopiska land där varje handling – också de allra grymmaste – är tillåtna, varje grimas en utmaning, både mot världen och det JAG som de (vi) skall dresseras att bära, alldeles snart, där den abrupt tagit slut, Flickans tid. Barnets.

Så beskrev maken och författaren Göran Tunström i inledningsordet till utställningskatalogen till Lokstallet i Strömstad år 2000, framväxten av de första flickskulpturerna. Det var under tiden då de bodde i en trång lägenhet i New York, som de första flickorna, små till formatet, fick anta tredimensionell form. Han avslutade med att benämna dessa flickor som ”Varelser som lätt, mycket lätt, kan röra sig i båda världar”. I detta säregna mellanland möter vi Lena Cronqvists flickskulpturer, oavsett om de är små till formatet eller stora som alla de som placerats vid museer och konstinstitutioner runtom i Sverige. Hennes flickor är högst personliga, men de är aldrig privata. De ter sig självständiga och uppnosiga, men de förblir dock alltid barn och kommer aldrig att bli vuxna. De är högst påtagligt närvarande, på samma gång som de glider ifrån oss när vi försöker definiera dem, sätta ord på dem och karaktärisera dem. De är mångbottnade och i allra högsta grad svårfångade. Flickorna bär på drömmar och minnen och samtidigt blickar de framåt och bär på förhoppningar om framtiden. Det är nästan omöjligt att inte beröras av deras självsäkra och samtidigt naiva framtoning! Det är som om konstnären önskat hålla kvar en tid som sedan länge är borta, men ändå velat ta med sig sina flickor in i den ”andra världen”, de vuxnas värld. Fulla av kontraster låter hon sina flickor agera, ibland ensamma, ibland tillsammans med andra barn och ibland tillsammans med någon vuxen, oftast en ”pappa”.

Det är imponerande med ett konstnärskap som alltsedan debuten 1965 på Galerie Pierre fortfarande är högst samtida och ständigt angeläget. Kanske är det så för att hennes motivkrets alltid har fallit inom ramen för det existentiella. Med en säregen närhet, konstnärlig kompromisslöshet och ett aldrig sinande bejakande inför livets alla fasetter har Lena Cronqvist, som få andra, skildrat vad det innebär att vara Människa. Detta skildrande har alltid varit befriat från pekpinnar, inte heller tycks hon värdera hur hennes figurer agerar – oavsett om flickorna hoppar rep eller om de med ett fast grepp håller en katt om halsen i en balja med vatten. Alla är med, lika mycket. Och oavsett hur de agerar så kan vi bara betrakta dem – vi kommer dem inte närmre än så. Kanske är det så med de konstnärer som blir ikoner, att deras verk lever parallellt med oss. Vi förstår dem, men vi förstår dem aldrig riktigt fullt ut. Vi blir aldrig ”färdiga” med dem. Lena Cronqvists betydelse för den svenska samtidskonsten kan inte överdrivas och auktionens uppnosiga flicka ler åt oss och lever med oss – kaxigt håller hon ut händerna från kroppen och möter framtiden med tillförsikt!