"Dominique Tarlé bor i Paris nittonde arrondissement, han fotograferar med en analog Nikon F5 och arbetar i samma mörkrum sedan 1972: ”Jag kommer aldrig plåta digitalt, den dagen den negativa filmen slutas tillverka så slutar jag fotografera. Det finns två saker som jag aldrig tröttnar på: Musik och mörkrumsarbete, det är fantastiskt”.

Dubbelalbumet ”Exile on Main St." gavs ut i maj 1972 som Rolling Stones tionde studioalbum. Efter månaderna i Villa Nellcôte, Cap Ferrat i Frankrike, avslutades arbetet i Los Angeles där bland andra keyboardisterna Billy Preston och Dr John anslöt. Kritikerna mottog skivans rotblandning av honky tonk, Robert Johnson-blues, rå rock och soul med måttlig entusiasm. I dag är albumet omprövat, stämplat som mästerverk. När Rolling Stone Magazine rankade världens femhundra bästa skivor någonsin 2003 hamnade det på sjunde plats.

'Rolling Stones hade förlorat ansenliga inkomster 1971. Deras avskedade manager Allen ”Hajen” Klein utpekades som ansvarig. Bandet hotades dessutom av enorma skatteskulder om de inte lämnade England före den 5 april samma år. De reste söderut som skatteflyktingar och slogs sig ner i Villefranche-sur-Mer, nära Nice, där gitarristen Keith Richards hyrt ett smärre palats vid havet. Kolonnprydda Villa Nellcôte som under ockupationen tjänat som Gestapos högkvarter.

Entré Dominique Tarlé, 22.

– Jag bjöds in en dag för att fotografera bandet. De kände till mig, jag hade året innan åkt med på en Europaturné och sovit på golv i deras hotell, jag var utfattig.

Efter att ha ätit middag med bandet tackade han för att han fått komma och reste sig för att gå.

– Då sade Keith: ”Ditt rum är iordningställt.” Jag stannade i sex månader.

För dagens presskår ren science fiction. En möjlighet ljusår från dagens PR-styrda och glättiga mediejippon.

Varför erbjöds du att flytta in?

– De hade förstås sett mina bilder och kanske också för att jag arbetade på ett annat sätt än de tidspressade proffsfotograferna. Min metod då och nu är att följa med tills jag fått de bilder jag vill. Jag är en tålmodig person, kontemplativ.

För att vara 22 var Dominique Tarlé redan en hyggligt erfaren bildmakare. Som 15-åring började han hänga backstage på anrika L´Olympia i hemstaden Paris och fångade de stora engels­ka popbanden med sin kamera. Vid 19 flyttade han till London och fotograferade återigen The Who, Beatles, Kinks, Jimi Hendrix och just Rolling Stones på sin egenrullade svartvita Tri-X-film.

– Jag var besatt av att försöka förstå hur alla dessa artister, bara några år äldre än jag, kunde vara så fulla av talang. Talang att både uppträda, skriva låtar och göra fantastiska skivor.

Erbjudandet från Rolling Stones var inte förenat med några begränsningar. All access.

– En sak som jag direkt slogs av var deras arbetsdisciplin. De spelade musik hela tiden. Rock’n’roll är ett mycket hårdare arbete än de flesta inser. Det kan ta månader, ibland år, att få en enda låt att funka.

Också de starka familjebanden i gruppen överraskade honom.

– Alla utom Mick Jagger hade redan barn och det var dessutom en ständig ström av vänner, hela barnfamiljer som kom på besök och stannade i flera veckor. Huset var ju enormt stort, enbart källaren bestod av tre våningar.

Arbetet med att skapa ett av planetens mest hyllade rockalbum skedde av just familjeskäl därför under vardagskvällar och nätter. Dagtid och på helgerna umgicks bandet med besökare och gjorde utflykter med sina barn.

– Keith och hans son Marlon bankade på min dörr oftast redan runt halv nio på morgnarna. Vi tog hans röda gamla Jaguar och körde till lekparker, zoologiska trädgårdar eller till havet. Först framåt sjutiden på kvällarna satte de igång med inspelningarna som i regel fortsatte långt in på natten, ibland till sex-sju, och de spelade in live hela tiden. Det var varmt och fuktigt i källaren och dessutom problem med elektriciteten.' "
Georg Cederskog, Dagens Nyheter, 2009.