Detta verk utgör ett av de absolut första exemplen på de i dag så högt skattade naivistiska stockholmsskildringar som konstnärskamraterna Hilding Linnqvist, Eric Hallström, Gideon Börje och Axel Nilsson utför på 1910-talet. Målningen

”Traneberg” var under många år okänd. Axel Nilssons första hustru, Martha, hade vid skilsmässan kommit att få behålla flera av konstnärens ungdomsarbeten, både skisser och fullgångna verk. Det var vid en tidpunkt då man i konstvärlden ännu ej hade insett storheten i 1910-talets svenska naivism. När så dessa verk väcktes ur sin törnrosasömn i samband med att kvarlåtenskapen efter Martha såldes på två auktioner 1967 var konstnären enligt levnadstecknaren Axel Elvin inte i den situation att han kunde köpa in mer än ett par arbeten i det material för vilket han aldrig fått ett öre. Elvin skriver: ”Han tog det resignerat, och han sa inte nej till dem som efteråt vände sig till honom för att få inköp signerade, förutsatt att det gällde saker som han ansåg värda att signera.” Ett av de verk som han verkligen ansåg värt att signera var den nu aktuella målningen från Traneberg.

Upptäckten av denna lilla pärla blev något av en sensation. Axel Elvin låter avbilda målningen i sin bok om konstnären och förundras över det tidiga verkets kvaliteter. Han konstaterar att motivet från Traneberg med flottbron är utförd före tillkomsten av pontonbron (1914), troligen omkring 1912 och beskriver målningen på följande vis: ”Den äger redan den sammansatthet som är typisk för ungdomens finaste verk. Stämningen är något duven, med en beslöjad himmel och dunkla berg och olivgröna träd på Tranebergssidan, men samtidigt med friska accenter, ibland i gouache: det blå taket på den brunröda fabriksbyggnaden, ljust emaljblå stråk som glitter i vattnet.”

Axel Elvins avslutande ord om ”glitter i vattnet” leder osökt tankarna till den flera år senare utförda målningen ”Vårbrytning” (1921, Moderna Museet). Det är även frapperande att se hur Axel Nilsson redan vid denna tidpunkt har lärt sig att utnyttja den blå färgen som en effektfull accent, den färg som skulle komma att bli något av ett signum för hans absolut främsta verk.

I och med upptäckten av Axel Nilssons tidiga verk ”Traneberg” kunde en viktig bit - kanske t o m det första exemplet - adderas till den färgstarka mosaik som utgör den svenska naivismens stockholmsskildringar från 1910-talet.