Edvard Bergh grundade år 1857 en landskapsskola vid Konstakademien, där han 1861 blev ordinarie lärare. År 1861 blev Bergh även professor vid akademien och kom att få ett starkt inflytande över utvecklingen av det svenska landskapsmåleriet. Vid skandinaviska utställningen i Stockholm 1866 tillerkändes honom av juryn en av de sex främsta prismedaljerna och vid 1867 års världsutställning i Paris en medalj i guld av tredje klass. I slutet av 1860-talet slutade Bergh med de klassiska Düsseldorf-motiven, och koncentrerade sig på landskap från centrala Sverige. Mest karakteristiskt från denna period, som kom att stadga Berghs stora popularitet, är sommarlandskap med björkskogar, sjöar och betande boskap, exempelvis "Sommarlandskap" (1873, Nationalmuseum). Dessa dukar bygger på noggranna observationer av naturen, med realistiska ljuseffekter och en klarare färg, nya för tiden, som kom i bjärt kontrast till de murriga bruna tonerna från Düsseldorfskolan. Detta kom att bli ett viktigt mellanled i den utvecklingen av det svenska landskapsmåleriet mot plen-air realismen under 1880-talet.