Under sina två sista år i Stockholm, 1917-1919, utvecklade GAN en formidabel kreativitet i sin nya ateljébostad vid Kungsbroplan. Tillbaka i huvudstaden efter en välgörande sommarvistelse hos sina vänner Östlunds i Halmstad målade han i september 1918 den stora målningen Seglatsen, kanske inspirerad av en segeltur med Egon Östlund i augusti. I dagboken skrev han glatt: ”Fredagen den 13 september - ! För mig är det icke en olycksdag. Den billigaste och bästa duk jag haft sedan jag målade Skapelsen står på mitt staffli. Den har jag fått betala på ett sätt som kan låta sig omtalas. Till min fröjdefulla överrraskning fick jag byta duken mot en akvarell” (dagboken 13.9.1918). Duken i fråga var en kasserad kopia av ett ”dekorativt landskap”, som ingick som plafondmålning på Dramaten!

Det var en stor duk, nästan 2,5 kvm, med en bågformig överdel, beroende av dess tidigare funktion som teaterdekoration. Att komma över en så stor och dyrbar linneduk fyllde den fattige GAN med en stark lyckokänsla, och inspirationen flödade på nytt. Med breda penslar målade han först över ”det dekorativa landskapet”, innan han fortsatte med att försöka återskapa den stora målningen Matroser i Berns, som han själv i ett anfall av raseri hade målat över året innan. Försöket misslyckades emellertid, men ur askan av den förstörda målningen uppstod i stället Seglatsen (titeln har GAN själv skrivit på baksidan, men målningen har senare även kallats Seglats I).

Seglatsen är en hyllning till havet i GANs dynamiska och expressiva kubistiska stil i starka färger, där han skickligt har utnyttjat det udda formatet med den bågformiga överdelen. Den stora målningen med sina böljande linjer och diagonaler, som korsar varandra i ett rörelsefullt växelspel, har en påfallande abstrakt karaktär. Men här och var skönjer man fragment av en båt med vita segel, tackel och tåg och en brun mast, som med dynamisk kraft skjuter in som ett kanonrör diagonalt från höger. Snett under masten ser man profilen av en piprökande sjöman, som blåser ut luft som en vädergud, liksom för att fylla seglen med vind. Under sjömannens huvud ser man geometriskt formade fragment av hans ultramarinblå uniform med en ankarsymbol och tre knappar.

”Som tavlan nu står – i stora blå suddfläckar, i korsande grova svartblå linjer, i röda bågslingor – så är den redan en bild – Seglatsen!”, skriver GAN nöjt om den ännu inte fullbordade målningen (dagboken 13.9.1918). Han låter sedan tavlan stå några dagar och ”mogna”, innan han en vecka senare avslutar den och antecknar: ”Seglatsen - ! Den första tavlan på länge! Har jag lyckats ge glädjen, böljesvinget (markerat cinnober!), havsfanfaren! Vet jag det i dag?” (dagboken 20.9.1918).

Det är onekligen fart och fläkt över Seglatsen, som GAN målade i Stockholm för nästan hundra år sedan. De böljande linjerna och de brokiga färgerna i grönt, blått, vitt, cinnoberrött, brunt och gult förmedlar en lustfylld känsla av hav, väder och vind med sjömannen som målningens centralfigur, en piprökande vädergud, som liksom samlar ihop det skenbara kaoset i sin lugna gestalt. Seglatsen är en festlig fanfar till havet och en av höjdpunkterna under GANs tre nyskapande år i Stockholm i slutet av 1910-talet. Målningen kan också ses som en kulmen på GANs kalejdoskopiska kubism, innan han under hösten 1918 övergick till mindre format och helare former.

I ”Februarigruppens” utställning i Liljevalchs konsthall 1919 deltog GAN med en imponerande kollektion om tjugo nummer, detta enligt katalogen, där Seglatsen är med som nr 341. Den stora målningen fick dock av utrymmesskäl utgå, och i stället ingick den i GANs kollektion om nitton nummer i ”Höstsalongen” 1919 på Liljevalchs (nr 186 i katalogen). Målningen, som fick en bild i katalogen, var till salu för 3000 kronor, vilket visar hur högt GAN själv värderade detta mästerverk.

Jan Torsten Ahlstrand
Konsthistoriker och GAN-expert

Lund 25.4.2018