Egron Lundgrens minnesutställning 1876 satte djupa spår i sinnet på ett flertal av opponentgenerationens företrädare. Ställda inför Lundgrens akvareller var såväl Anders Zorn som Ernst Josephson och Hugo Birger hänförda inför intrycket av spansk lokalfärg och kvinnoskönhet. Denna yngre konstnärsgeneration skulle tvärs genom den rådande realismens vardag hålla bilden av Lundgrens Spanien levande.

I Zorns fall förverkligades drömmen när han tillsammans med Ernst Josephson anlände till Sevilla hösten 1881. Zorn beskriver det på följande sätt i sina ”Självbiografiska anteckningar”:

”Åh, hur väl jag minns den natt jag vaknade och öppnade vagonfönstret och kände en aromatisk fläkt från sydländska växter genomströmma mina lungor. Det var en stjärnklar natt. Aloe och kaktus växte efter vägen och vid stationen där vi stannade någon minut såg jag dessa spanska skuggfigurer insvepta upp till näsan i kappor eller schalar som jag kände från Egron Lundgrens akvareller. Hur vissa intryck stannar starkt hela livet igenom! Nu var jag äntligen i Andalusien!”

Två av de främsta exemplen på Zorns tolkningar i akvarell av spansk lokalfärg och kvinnoskönhet är ”Kusinerna” och ”Modersglädje” (även känd som ”Modersstolthet”), bägge utförda i Cadiz 1882. Zorn själv, återigen, beskriver denna sejour på följande sätt:

”Emellertid var det något inom mig som drog mig till havet – där är alltid något som drar mig till havet. Sevilla var för instängt i längden och Josephson följde med mig till Cadiz. Åh denna härliga ö i Atlanten sambunden med en landremsa med fastlandet! Denna härliga havsluft som fyllde ens lungor, dessa vänliga gästvänliga människor och dessa förtjusande Caditanas! Då gällde som regel att de vackraste flickor kom från Cadiz. Josephson for tillbaka till Sevilla där han tagit atelier och jag var ensam igen. Jag blev väl mottagen av en professor Ramon Rodriguez som i sin tid varit en god målare och var nu lärare vid Akademien i Cadiz. Han gav mig ett rum i sitt hus att måla uti och bjöd mig sina tre döttrar till modeller. Jag målade också med ett liv och en lust som jag aldrig känt förr. Jag var andligt och fysiskt i mitt esse […] Man gjorde en utställning av mina arbeten och hade jag mycket success. […] Förtjänt eller oförtjänt var denna uppmuntran nyttig för mig just då. Jag kände mig vara något i världen. Hade ju gett mig ut på mina fattiga besparingar och skulle göra min väg i livet endast litande på mig själv”.

Dessa smått anekdotiska motiv präglades i hög grad av Zorns enastående förmåga att behärska återgivandet av de rika spanska tygstofferna. ”Kusinerna” visades på Salongen 1882 och blev en tidig internationell framgång för Zorn som beskrevs som ”un aquarelliste de talent” i La Presse. Att epitetet ifråga var allt annat än en överdrift framstår med tydlighet vid betraktandet av de under denna spanska sejour utförda akvarellerna.

Gerda Boëthius exempelvis ger följande beskrivning i sitt stora verk om konstnären:

” ’Modersstolthet’ var i hans ungdomsproduktion ett centralt arbete, som han lagt ned hela sin själ i. Det är starkt inspirerat och kompositionen är genial. […] En annan klangfull akvarell med sobra blonda färger, ’Spanjorska i svart barett’, hör också till de stora arbetena i Cadiz. Hon står med vänster hand mot höften och en solfjäder i den högra. På en svagt gulvit kjol bär hon en blå sidenjacka med silverband och under den svarta baretten kontrasterar en vit ros verkningsfullt mot hennes svarta hår”.

Sammantaget kan konstateras att akvarellen ifråga tillhör en viktig fas i Zorns akvarellmåleri som på ett påtagligt sätt ger uttryck för de varma känslor Zorn hyste för den spanska kulturen samt, inte minst, den idylliska tillvaro han upplevde under denna vistelse.