Tahia Halim (1919-2003) var dotter till en tjänsteman vid Kung Fuads hov i Egypten och växte upp på palatsområdet i Kairo. Hon fick sin utbildning vid konstakademin i Kairo. Vid andra världskrigets slut träffade hon sin blivande man konstnären Hamed Abdulla. Paret gifte sig och flyttade till Paris för att studera på Académie Julian mellan 1949 och 1951. I början på 50-talet återvände de till Kairo och öppnade en gemensam ateljé. Halim fick som första kvinnliga konstnär Guggenheim priset 1958 och museet köpte in ett av hennes verk till samlingen. Halim har tilldelats ett antal egyptiska utmärkelser och har ställt ut i den egyptiska paviljongen vid biennalen i Venedig 1955, 1960 och 1970.
Halims konst har beskrivits som poetisk, och som tidig pionjär för den moderna expressiva konsten utvecklade hon sin egen stil där hon excellerade i att avbilda det egyptiska folkets särdrag. Framförallt Halims senare måleri är uppskattat och karakteriseras av en "folkloristisk impressionism", inspirerad av äldre egyptisk konst. Motiven är ofta hämtade från livet kring Nilen och hon var speciellt inspirerad av Nubien och dess kvinnliga befolknings öde. Nubien var ett ökenområde i södra Egypten gränsande till Sudan som lades under vatten vid anläggandet av reservoaren Lake Nasser.
Halim blev introducerad för svenska samlare när hon 1966 ställde ut på Elsa Lindströms galleri ”Modern konst i hemmiljö”, på Strandvägen i Stockholm. Tahia Halim finns representerad i Moderna Museets samlingar med “Livets Börda” utförd 1961.