Efter att Stefan Johansson år 1937 hade flyttat in på Älvgatan 7 i Karlstad kom han återigen nära Klarälven, vilken han hade vuxit upp vid. Under de återstående arton levnadsåren återkom han i sitt måleri regelbundet till älven under såväl olika årstider som tider på dygnet. I samband med utställningen på Värmlands Museum 1943 skrev Nathan Johnson i Nya Wermlands-Tidningen den 24 februari följande: "i de många stadsbilder som Stefan Johansson målat under årens lopp - därav de flesta som här utställas från Karlstad - odlar han samma intresse för ljusstudiet som i interiörerna. Det är lyriska nocturner, spelade helt på hans egen melodi. En ensam gatlykta i måndager ger honom tillfälle att odla ett ytterst känsligt valörmåleri. Några vemodiga popplar mot en kall vårhimmel utlöser hans poetiska lynnesart, och det ståtliga motivet från Västra bron i Karlstad med älven och en intensivt målad kvällshimmel har tagit hela hans förmåga att syntetisera och samtidigt fördjupa motivet i anspråk".

Stefan Hammenbeck skriver, apropå konstnärens exteriöra lyktbilder, följande i "Stefan Johansson. Bara tiden och livet förslog": "Vi vet att konstnären i början av 1930-talet när han arbetade med exteriöra lyktbilder stod på plats framför motivet och målade. Men arbetssättet genomgick en förändring. Konstnären utvecklade det han kallade för att 'läsa in' motivet. Han gick alltså ut, ställde sig framför motivet och lät sig sedan försjunka in i motivet så intensivt, att han skall ha förlorat grepp om tid och rum. Det han gjorde var att han 'läste in' motivet. När det sedan var klart gick han hem och målade".

Denna metod omnämns även i en artikel ("En konstnär för sig") i Dagens Nyheter år 1943 (samma år som föreliggande katalognummer utfördes), i vilken man kan läsa att: "han brukar då han gör sina vackra studier av tända gatlyktor stå i ett par timmar och etsa in färgerna och reflexerna på näthinnan för att nästa dag börja måla motivet ur minnet".