Hästar avbildade på vidsträckta slätter eller vid olika typer av vattendrag hör till Kreugers mest representativa motiv från tiden runt sekelskiftet 1900. År 1904 uppsattes de två monumentala oljemålningarna "Hästar på Alvaret" och "Ölands Alvar i solnedgången" i entrén till Engelbrektskolan vid Valhallavägen i Stockholm. Genom dessa två verk manifesterades såväl konstnärens betydelse för det svenska konstlivet som hästmotivens betydelse för konstnären.

Målningen "En klunga hästar" utfördes också i stort format, men flera år senare. Motivet tycks återigen vara hämtat från Öland – åtminstone var målningen tidigare känd under titeln "Hästar, Alvaret". Sommaren 1919 tillbringade Kreuger annars i sin födelsestad Kalmar, där han bland annat målade barndomshemmet samt ett antal motiv från gamla sta’n, kanalen och Kalmar slott med omgivningar. I Kjell Boströms förteckning över kända verk från 1919 finns endast ett annat Ölandsmotiv ("Fux i aftonsol") omnämnt. Vi kan därför inte vara säkra på att Kreuger verkligen gjorde någon tur över Kalmarsund den sommaren. "En klunga hästar" skulle kunna vara utförd efter tidigare förlagor och skisser, och med tanke på det imponerande formatet bör den rimligtvis ha målats i en ateljé.

Det är fascinerande att se hur Nils Kreuger, som så envetet höll fast vid sina hästmotiv under så många år, lyckades variera dem och ge dem ny aktualitet genom sin egen stilistiska utveckling. Vid 1910-talets slut hade han i stort sett lämnat det postimpressionistiska prickmanér som dominerat hans oljemåleri från mitten av 1890-talet och ett par decennier framåt. Nu började han istället närma sig expressionisternas uttryckssätt: med korta, sneda och till synes snabba penseldrag applicerade han färgen i olika riktningar på duken, så att färgfläckarna fick en mosaikartad verkan. Medan prickmanéret fick Kreugers målningar att nästan flimra för ögonen, blev effekten av den nya måleritekniken istället att de verkade expandera från mitten och utåt mot dukens ytterkanter. I "En klunga hästar" märks detta särskilt tydligt i himlen. Det är som om den rent fysiskt utgår från en punkt vid horisonten, precis bakom hästarna, för att därifrån utvidga sig i alla riktningar. Som en motvikt till den oändligt expanderande rymden står de graciösa djuren tätt tillsammans, stadigt och tryggt förankrade i den öländska myllan.