Denna tidigare opublicerade målning utgör troligtvis ett av Axel Sjöbergs tidigaste kända verk från Långviksskär, beläget längst ut i havsbandet utanför Nämdö i Stockholms östra skärgård. Långviksskär och dess rika omgivningar på kobbar och skär kom att bli den plats där Sjöberg skulle tillbringa större delen av sitt liv och där han kom att hämta de flesta av sina motiv.

1907 utförde han en teckning i en skissbok med samma motiv, men spegelvänd (S. Karling, "Axel Sjöberg", 1960, illustrerad sid 209). Målningen kan ses som ett stillsamt förspel till det väldiga drama, som i hans mandoms verk spelas upp av naturkrafterna - vindar, vågor och klippor - i havsbandets urtidsvärld, som binder naturen och människan samman i ett gemensamt öde.

Havsörnen, vaksamt spejande från en klippa vid havet, spelade en symbolisk roll i en rad av Sjöbergs målningar. Hos nyidealisterna utgör örnen sinnebilden för andens makt och konstens genius, som med starka vingar lyfter dem mot höjden. Dessa nietzscheanska föreställningar som tjusade samtiden, först framlagda i boken ”Jenseits von Gut und Böse” (Bortom gott och ont), från 1886 lämnade inte Sjöberg opåverkad.

Hos Sjöberg kan havsörnen fattas som en symbol för den ensamma och starka människan, som sätter kampen före idyllen och som inte skyr offer och lidande för att förverkliga sin mission. Detta blev särskilt aktuellt för honom, när han ensam upptog en tvåfrontsstrid såväl med sina gamla studiekamrater i Konstnärsförbundet som med den kritik, som inte hade förståelse för hans nya måleri.

Under 1600- och 1700-talet saknade Långviksskär fast befolkning och användes för slåtter av byalaget från gården Långvik på Nämndö, därav namnet Långviksskär. I början av 1800-talet köpte bonden Johan Mattson från Söderöra ön för 666 riksdaler. Johan, hans styvson Per Persson och tre döttrar med makar slog sig ner på ön och byggde en by på öns sydöstra sida.

År 1884 anlände den amerikanske diplomaten William Widgery Thomas till Långviksskär under en jaktexpedition. Han blev mycket förtjust i ön och köpte så småningom åtta niondelar av ön och 300 öar i den omgivande arkipelagen. I sin bok ”Från slott till koja”, 1891-92, ger han han en livfull och detaljrik skildring av Långviksskär och dess befolkning.

Inspirerad av Thomas bok, publicerade Sjöberg år 1900 "Bland kobbar och skär", en skärgårdsskildring i text och bild. Hans skildring väckte August Strindbergs beundran: "Den mannen jag väntat på har alltså kommit: den, som kunde se det enda originella i Sveriges eljest småaktiga natur: Östra skärgården!”, skriver Strindberg i ett tackbrev till Sjöberg som sänt ett exemplar av sin bok till honom.

1906 köpte Sjöberg ett hus på Långviksskär i vilket ingick jakt- och fiskerättigheter. Thomas sonson sålde 1983 Långviksskär och dess omkringliggande arkipelag till Skärgårdsstiftelsen. Den sista niondelen ägs än idag av Johan Mattson och Per Perssons ättlingar. De är de sista fast boende i ytterskärgården.

Långviksskär är oskiftad, vilket innebär att det inte finns några tomter och tomtgränser i ögruppen. Samtidigt som Skärgårdsstiftelsen förvärvade ögruppen inrättades ett stipendium för konstnärer, fotografer och författare med boende i Axel Sjöbergs bostad. Långviksskär är inte bara skildrad i åtskilliga målningar och fotografier av Sjöberg utan också i romanen ”Frans på Långviksskär” av Maj-Britt Eriksson, från 1960. Boken handlar om skärkarlen Frans Öhman, dotterson till Per Persson.