Martin Wickström hör till de konstnärer som i postmodernistisk tradition frimodigt lånar och inspireras av populärkulturens och reklamens uttryck, vilka han blandar med popkonst och fotorealism. I sin konst förenar Martin Wickström en detaljerad realism med en känsla för oväntade bildkombinationer, men han har också en osviklig blick för detaljerna i marginalen

– Man kan nog säga att jag använder mig av låga motiv. Det är nästan som en Askungesaga. Jag hittar något i ett hörn, bredvid det egentliga blickfånget.

I en serie målningar från början av 2000-talet avbildar Martin Wickström fasader på Manhattan i sent eftermiddagsljus. Han promenerade runt bland husen och fotade dem. Dessa fotografier låg sedan till grund för målningarna. Fasaderna framstår som lika tunna och platta som en målning. Eftermiddagsljuset är både drömskt och melankoliskt, minutiöst återgivet med skuggor, solfläckar och reflexer i tomma fönster. Inga människor finns med. Wickström överlåter åt betraktaren att föreställa sig de världar som döljer sig bakom faserna. Det finns en världens likgiltighet i dessa ytor. Kontrasterna är kraftfulla, utsnittet är skarpt och måleriet perfekt. Under den till synes felfria ytan lurar dock bråddjupen och motiven är ofta både djupt personliga och samtidigt samhällsanalyserande.