Pierre-Auguste Renoir

Impressionismen som konströrelse uppstod i Frankrike under mitten av 1800-talet, och grundades av en grupp konstnärer som möttes på Café Guerbois på Montmartre i Paris, däribland Claude Monet, Édouard Manet och Auguste Renoir. De var påverkade av en rad nya intryck, i första hand uppfinningen av fotografiet, som gav dem en ny upplevelse av ett ögonblick av rörelse i bilden. Impressionisterna utvecklade friluftsmåleriet och anpassade tekniken därefter. Nya idéer om tolkning av verkligheten och återgivning av ljus- och skuggverkan blev central därvidlag. De experimenterade med olika färgkontraster, varigenom de bland annat upptäckte att gult och violett gav starkare kontrastverkan än svart och vitt. Auguste Renoir var en av de främsta impressionisterna och landskapsmåleriet var en viktig del av hans oeuvre. Under hela sin verksamma tid målade han landskap i alla former, från Paris parker och öppna platser, i de omkringliggande städerna i Seinedalen till intrycken från längre resor i Frankrike och Italien. Renoirs landskap förekom sällan på den årliga Salongen i Paris, men spelade en viktig roll både i hans bidrag till de impressionistiska grupputställningarna och i hans samarbete med konsthandlaren och galleristen Paul Durand-Ruel. Galleristen, som var starkt förknippad med impressionisterna, köpte totalt ca 1500 verk av Renoir under åren 1891 till 1922. För Renoir var landskapsmåleri ett sätt att utveckla och förfina konstnärliga färdigheter; och i ett brev till Berthe Morisot från 1892 hänvisade han till genren som "det enda sättet att lära sig sitt hantverk" (citerat i Renoir Landscapes, 1865–1883, exh. cat., National Gallery, London, 2007, s. 190).

Renoirs landskap är mer varierande och experimentella i färg och teknik än hans figurmålningar. I motsats till många av sina impressionistiska kollegor skildrade han det franska landskapet som oföränderligt i tiden, fritt från alla tecken på industriell utveckling eller modernt liv. Han arbetade på impressionisternas vis ute i naturen, ”en plein-air”, där han färdigställde både skisser och färdiga verk. Utomhusmiljön gjorde att det krävdes snabba lätta penseldrag och Renoir utnyttjade detta för att med känsla och inlevelse förmedla sina intryck av ljus och stämning.

1907 flyttade Auguste Renoir och hans hustru Aline till området kring den pittoreska byn Cagnes-sur-Mer, på Côte d'Azur. Han köpte ett stycke mark där han uppförde Les Collettes, en vacker stenbyggnad i två våningar som än idag finns bevarad som ett museum över konstnären. Hemmet med ateljén, Les Collettes, var inbäddat bland lummiga oliv- och citruslundar, med en milsvid utsikt över Medelhavet. Den harmoniska platsen och det omkringliggande landskapet erbjöd en outsinlig inspirationskälla för konstnären. Renoir led sedan länge av ledgångsreumatism och förhoppningen var att det varma klimatet och ljuset skulle förbättra hans tillstånd. Renoirs hälsa förvärrades emellertid av en stroke som band honom vid en rullstol från 1912. Försvagad av sjukdomen, och med nedsatt rörlighet, fortsatte han dock att måla livet ut, ibland med hjälp av sonen Claude. Hans dukar fylldes av livsglädje och han upphörde aldrig att experimentera med färg och form. Uppmuntrad av sin vän galleristen Ambroise Vollard började Renoir de sista åren även att ägna sig åt skulptur, först medaljonger och bl.a. en byst av sonen Claude även kallad ”Coco”, född 1901. Senare på 1910-talet utförde Renoir större skulpturer baserade på tidigare målningar med hjälp av Richard Guino som då var elev hos konstnären och skulptören Aristide Maillol.

Den aktuella målningen är utförd 1916 och avbildar omgivningarna runt Les Collettes och är sannolikt målad från en närliggande plats i trädgården. Med korta penseldrag i rena färger har konstnären skapat en skimrande bild av ett böljande landskap av blommande buskar. Havet hägrar med sin blåa färg i horisonten och blommornas gyllene gula färg lyser upp förgrunden. Från denna tid finns också ett antal fotografier och filmer som visar konstnären febrilt och passionerat målandes vid staffliet trots att han var bunden till sin rullstol och begränsad av sin artros. Vid denna tid på 1900-talet var Auguste Renoir erkänd och internationellt uppskattad som en av de ledande förgrundsfigurerna för impressionismen. 1919 kröntes hans konstnärliga bana då Louvren i Paris köpte in ett av hans verk. Det var en stor ära för en levande konstnär. Auguste Renoir fortsatte att måla ända till sin död samma år och begravdes intill sin hustru Aline som hade gått bort två år tidigare.

Målningen har proveniens det legendariska Ohana Gallery i London, och är sannolikt inköpt där av konstsamlaren Arild Wahlström på 1950-70-talet. Arild Wahlström (1909-1994) var norsk industrialist och verkställande direktör och sedermera ordförande för Sande Tresliperi A/S och Sande Paper Mill A/S. Wahlström hade vid sidan om affärer och idrott ett stort intresse för konst och konstsamlande, vilket han delade med sin hustru Aasta. I hemmet på Holmenkollen byggde paret upp en omfattande samling med stora norska och internationella verk. Wahlström reste mycket och kombinerade gärna sina resor med besök hos gallerister och konstnärer. Han utvecklade nära relationer till ett flertal konstnärer och träffade Serge Poliakoff, Hans Hartung och Anna-Eva Bergman, Henry Moore, Soulanges, Manessier, Singier och många fler. Flera av dessa konstnärer gästade familjen i villan på Holmenkollen. Tre gånger var Arild Wahlström inbjuden att besöka Picasso i södra Frankrike med galleristen Kahnweiler men varje gång kom affärer emellan vilket var en stor besvikelse. Wahlströms stora intresse för Picassos grafik hade väckts efter kriget, vid en affärsresa till Paris 1946. På en liten sidogata hade paret Wahlström upptäckt en bild av ett kvinnohuvud i en konsthandel. ”Det var så vackert – vi blev bägge tagna av det med en gång. Det var något extraordinärt”. Händelsen ledde till ett intensivt samlande och resulterade i en av världens största privata samlingar av Picasso-grafik med över 1000 grafiska blad. 1982 donerade Arild Wahlström nästan 500 av dessa blad, bl.a. hela Vollard-sviten till Nationalgalleriet i Oslo. Arild Wahlström och hans hustru var också passionerade golfspelare och Wahlström var under en period president i The European Golf Association.