Samtidigt som Bonniér skapade sina membran tog Pierre Olofsson upp det elliptiska temat. En inspiration var trafikmaskinen Slussen, som inte låg så långt från bostaden i Gamla Stan. Rundeln blev länge hans rum, en rörelse som spred sig runt, runt, som böljade, bockade, gnistrade i de förfinade färger Olofsson var mäktig. Inte för inte var han en av sin generations stora kolorister, vilket ibland skyms av hans konsekvent konstruktiva sida.
För honom var rörelsen helt abstrakt, en variation på en linje. Han liknade gärna formernas lek med varandra vid en liten ekorre som kilade runt. Olofsson låter oss agera på ett helt annat vis än Bonniér. För Olofsson var bilden ett slags visuell musik, helt i sin egen rätt. Också han var mycket musikalisk och väl orienterad i samtidens klangvärld. I ”Flick Flack” är det ju inte svårt att upptäcka paralleller med de storformiga rytmer som t.ex. Karl Birger Blomdahl var en mästare i. Med ögat kan man gripa en linje i Olofssons elliptiska spel, följa den, låta den slå kullerbyttor, rulla runt, men aldrig tappa balansen.
Då han delar in målningen i vertikaler är det för att likt taktindelning i ett partitur låta melodiska linjer och färgackord skifta och gripa över. Hans målning är som en enda brakande synkop.
Som ofta använde Olofsson ett tema i olika material. ”Flick Flack” utfördes i puts på en vägg i Grängesberg och det trycktes också upp av NK textilkammare i ett uppskattat tygtryck.
Olofsson var en av de konstnärer som mest energiskt förde ut sina konstnärliga upptäckter och erövringar i samhället.

Thomas Millroth
Författare, konsthistoriker, kritiker