Maria Friberg är en av våra viktigaste samtida konstnärer, ända sedan 1990-talet har hon arbetat konceptuellt med fotografi och video. Typiskt för Fribergs konstnärskap är ett stort samhällsintresse och en stark vilja att skildra fenomen i samtiden. I sina iscensatta fotografier strävar hon efter den slående kombinationen av estetiskt tilltalande bilder och konsumtionssamhällets typiska tidsmarkörer. Friberg lyckas sätta fingret på samtidens brännpunkter utan att för den skull hamna i ett fack som politisk orienterad konstnär. Det finns naturligtvis flera anledningar till det men några av de styrkor som hon besitter är humor samt en osviklig känsla för komposition.

I utställningskatalogen till Havremagasinet i Boden, våren 2016, beskriver Dragana Vujanovic Fribergs arbete:

”Till skillnad från gatufotografen som

strävar efter att fånga avgörande ögonblick

av livet som utspelar sig framför kameran,

är Maria Fribergs fotografier resultat av ett

noggrant planerande och stora produktioner

där samarbeten med uppfinnare, scenografer

och hantverkare är väsentliga i tillblivelsen

av verket. Referenser till konsthistorien och i

synnerhet måleri förekommer ofta i Fribergs

arbeten.”

I serien ”Duration” finns till exempel referenser till den danska

målaren Vilhelm Hammershøi och hans rumsinteriörer och de draperade tygerna i serien ”Embedded” skulle fungera fint för klassiskt stoffmåleri.

I det större verket "Days of Eyes 1" från 2014 går tankarna till den franske naivisten Henri Rosseaus (1844-1919) målningar. Trots att Rousseau aldrig reste utomlands, så var hans favoritmotiv djungeln. På samma sätt illustrerar Friberg med sitt fotografi hur den samtida människan är sammankopplad (och uppkopplad) med hela världen utan att hon faktiskt själv behövde lämna Sverige. Genom att använda sig av Uppsala botaniska trädgård och en pojke från samma stad lyckas hon förmedla hur vi alla är en del av samma ekosystem - förändras Amazonas djungler så förändras även Uppsala.

Precis som hos Rosseau har växtlighetens många gröna nyanser även mystiska inslag. Bland lianerna och grenarna i Fribergs fotografi hänger svarta kablar som påminner oss om hur teknologin har utvecklat våra fysiska förmågor och gett oss en större kapacitet att upptäcka världen. Verket öppnar för frågor; separerar vi oss från den naturliga världen till förmån för

en virtuell? Hur påverkas olika kulturer och ekosystem av den nya tillgängligheten? Vilka blir konsekvenserna, om det finns några?