Vera Nilsson ställde ut för en svensk publik för första gången på Liljevalchs konsthall i Stockholm 1918. Även om hon uppfattades som mycket radikal lyckades hennes starka målningar övertyga kritikerna. "Jag skulle vilja säga att här finns endast en riktig expressionist: Vera Nilsson. Hon har både det vilda sinnelaget och den vilda tekniken", skriver August Brunius i sin recension av utställningen i Svenska Dagbladet.

Samtiden hade svårt att förstå och tolka Vera Nilssons nyskapande barnskildringar. "Barnet upplevdes inte som i första han iakttaget utifrån. Bilderna tycktes i stället identifiera sig med barnet och ge en upplevelse av barnets upptäcktsfärd och försök att orientera sig i omvärlden" skriver Göran Silfverstolpe i sin biografi över konstnären.

1922 föddes Veras dotter Catharina, av modern snart kallad Ginga. Hon skulle komma att bli moderna ständiga modell under de följande åren. Rollen som ensam, ogift moder i Paris var svår, inte minst att kombinera med konstnärskapet. Vera Nilsson imponerade på omgivningen genom sin energi och bestämda uppfattning. Hon var blek och mager och arbetade ständigt. Frukosten utfördes detta år i Provins utanför Paris och kan sägas utgöra en syntes av kubism och expressionism. Kompositionen är djärv, vissa partier har en klart kubistisk uppbyggnad, samtidigt som konstnären för att betona andra detaljer i målningen använder sig av mer expressiva penseldrag. Vera Nilsson omnämnde sig själv som "kubist till husbehov". "ja, det är en konstruktionssak, som egentligen följer en hela livet igenom", som hon förklarade vid ett senare tillfälle. Koloriten i Frukosten är karakteristisk för målnigarna från början av 20-talet. De rosa, violetta och rödbruna tonerna i målningen återkommer i några av Vera Nilssons främsta verk, Gata i Malaga, 1920-22 och Första steget från 1923. "Om det vore så enkelt att det kunde sägas i ord varför skulle vi då slita med den obändiga färgen. Dock finnes de, som kan förklara i ord. Jag överlåter till dem att tala och tar till färgen igen, den flottiga och motsträviga men dock så tjusiga. Rätt anbragt borde den bli så uttrycksfull att den icke behöver några kommentarer." (Vera Nilsson i Nutida Svenskt Måleri 1936).