Gösta Adrian-Nilsson var besatt av uniformerade män, främst flottister och husarer/kavallerister. Han beundrade ”husarer och flottister inte bara för geometrin i deras uniformer”, som Nils Lindgren skrev med ett fint understatement i förordet till GAN-utställningen i Lunds konsthall 1977. De homoerotiska mötena med uniformerade män inspirerade i hög grad GANs skapande fantasi – det har han själv vittnat om i sina dagböcker.

Redan 1918 hade GAN i Stockholm utfört två storartade kavalleristmålningar som Blå husarer och Kavallerister. Hans båda rörelsefyllda målningar av vaktparaden i Stockholm från 1917-1918 hör, med sina rytmiskt marscherande blå livgardister, till samma kategori av målningar med uniformerade blå soldater.

Under fem år, 1920-1925 bodde GAN i Paris med avbrott för två längre vistelser i Lund och Halmstad somrarna 1922 och 1923. En lördagskväll i augusti 1923 tog han tåget till Malmö och besökte Kungsparkens restaurang, där han lyssnade på ”husarmusiken”. ”Jag berusade mig”, skriver GAN i sin dagbok, ”lamporna strålade, musiken dånade, unga män i engelska kläder gingo förbi” (dagboken 24.8.1923). Det erotiska mötet med en husar i parken efteråt kom att inspirera GAN till en hel rad av husarmålningar: ”Jag lever!”, skriver han entusiastiskt och fortsätter: ”Här förenas rött och grönt mot svart, grått, vitt – och citrongula snören och citrongula knappar lyser. Här är åter det som är. Det blodfullaste jag målat på långa tider – därför att blod föder blod, kraft expanserar kraft” (dagboken 29.8.1923).

Inspirerad av detta nattliga möte (och kanske fler möten) målade GAN ett antal husarmålningar. Det är målningar i den strama syntetiskt kubistiska stil, som GAN övergick till i Paris efter sin fragmenterade kalejdoskopiska stil under 1910-talet.