På sommaren 1948 arbetar Rodhe med att gestalta rum och rörelse genom att bara utgå från den enklaste av alla geometriska former, triangeln. Då han använde enbart trianglar blev bildrummet ofta grundare än vad han önskade. Genom färgsättning med kontrastverkan kunde ett visst djup skapas men det var svårt att skapa en illusion av rörelse i bilden. En triangel sedd från sidan förblir en triangel, bara lite smalare – och den håller sig kvar på ytan i bilden. Genom att skriva in elipser i trianglarna, skapades ett optiskt intryck av rörelse i bilden. Ögat uppfattar elipsen som en cirkel, ställd på snedden och trianglarna börjar därmed röra sig åt olika håll. Genom upprepning och färgsättning åstadkommer Rodhe perspektiv och djup, men han tillämpar inga principer mekaniskt. En udda form kan sabotera ordningen och ge upphov till ett helt annat förlopp. En ny färg kan helt omotiverat leta sig in utan att vara del av ett större sammanhang.

”Hösten 1948 kom tidskriften Prisma ut med sitt första nummer. Det innehöll bland annat en enkät – Har surrealismen spelat ut sin roll? – och i sitt svar skrev Rodhe:

Runt om i världen, framför allt i Schweiz, Frankrike och USA arbetar nu ( - ) konstnärer med rent konkreta bildelement. Man avstår helt från surrealistiska reminiscenser. Med linje-, färg- och valörmotsättningar försöker man skapa en konst som inte föreställer något och heller inte är associativ – vilket den abstrakta konsten är mer eller mindre. Det är en konst i Légers, Kandiskys, konstruktivismens och nyplasticismens anda – en konst för upptäcktsresande i linjernas och färgernas värld. Den är ett forskningsarbete, ty vi vet ännu alltför lite om de faktorer som skapar rummet, tiden och rörelsen. Därför verkar det hämmande att blanda in något så irrationellt och litterärt som surrealismen.” Red. Nina Öhman, "Rodhe", Stockholm, 1990, listad som nr. 29 i verksförteckningen, s. 50.