Ivan Ivarsons målningar är aldrig direkta avbildningar, snarare är de fyllda av hans varma känslor för naturen. Måleriet är expressivt och ofta intensivt skälvande i sin koloristiska styrka. Han målar himlen, havet, jorden, kvinnan och barnet, de element som för Ivarson stod för drömmen om naturens lustfyllda härligheter. Professor Torgny Segerstedt, tillika huvudredaktör på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, stödde Ivarson och tack vare denne fick han möjlighet att göra studieresor under det sena 1920-talet. Resorna gick till Italien och Frankrike, det var viktiga år för Ivan Ivarson, han utvecklade sitt måleri i en mer klangfull koloristisk riktning.

Ivarson var en oerhört hårt arbetande konstnär, kanske den av de så kallade göteborgskoloristerna som mest metodiskt och noggrant omarbetade och omprövade sin konst. Ivarson lämnade få upplysningar om sin konst och sitt sätt att arbeta men klart är att han ständigt förändrade sina målningar. Den ständigt pågående arbetsprocessen och den måleriska strävan resulterar i ett starkt expressionistiskt måleri som skiljer sig drastiskt från valandskamraternas och den svenska 30-talskonsten över lag. Ivarson besatt ett alldeles unikt målarsinne. Hans dukar är utåtriktade och uppfodrande i sitt anslag. Talande är citatet som Arne Stubelius, Ivarsons mentor, ofta nämnde;
”Ja nu är den kanske vacker, men det är inte det den ska vara. Nu ska jag grisa ner den ett slag. Den ska ner först – ända ner i helvetet-innan den kommer upp igen. Annars står den sig inte.”