Detta fragment, från en flerradig saph-matta, tillhör en liten och välkänd grupp anatoliska mattfragment som traditionellt anses ha sitt ursprung i Ulu Cami (Stora moskén) i Bursa i västra Anatolien. Gruppen omfattar idag ett antal fragment spridda mellan museisamlingar och privata samlingar och representerar sannolikt resterna av en eller flera monumentala böne­mattor avsedda för bruk i en större moské.

Saph-mattor kännetecknas av sina upprepade nischer arrangerade i horisontella rader, där varje nisch markerar en individuell böneplats för en tillbedjare. Den arkitektoniska uppbyggnaden skapar en tydlig visuell rytm och speglar den kollektiva böneordningen i en moské. Det aktuella fragmentet tycks komma från en inre rad av sådana nischer och kan jämföras med ett fragment ur Christopher Alexanders samling, som såldes hos Christie’s i London 2008.

De kända fragmenten från denna grupp uppvisar alla den karakteristiska rankbården med krullande vinmotiv som skiljer nischraderna åt. Samtidigt varierar dekorationen i spandrillerna samt vissa bårddetaljer, vilket kan tyda på att mycket stora mattor av denna typ vävdes i separata sektioner som sedan fogades samman på plats. En sådan arbetsmetod är välkänd från andra stora ottomanska verkstadsproduktioner.

Närbesläktade fragment finns idag i flera viktiga institutioner, bland annat The David Collection i Köpenhamn, Linden-Museum i Stuttgart, The Textile Museum i Washington D.C., samt i Marshall och Marilyn R. Wolfs samling. Tillsammans ger dessa fragment en inblick i hur den ursprungliga mattans komposition kan ha sett ut och vittnar om en sofistikerad designtradition inom den klassiska anatoliska mattkonsten.

Det aktuella fragmentet har dessutom en ovanlig detalj i form av en snedställd bård med en krokformad ranka som skär över det övre högra hörnet. Denna särprägel kan möjligen markera en övergång mellan två vävda sektioner i den ursprungliga mattan.

Trots sitt fragmentariska skick förmedlar stycket tydligt den elegans och balans som kännetecknar den klassiska ottomanska designtraditionen. Ornamentiken i spandrillerna visar också nära släktskap med dekorationen i vissa så kallade transsylvanska nischmattor, vilket understryker de konstnärliga sambanden mellan olika grupper av anatoliska mattor under 1500- och 1600-talen.

Fragment från denna grupp förekommer ytterst sällan på marknaden idag och är av stort intresse både för samlare och för forskningen kring tidiga ottomanska mattor.