I Nationalmuseums utställningskatalog ”Strindberg –Målaren och fotografen” (2001) tecknar Per Hedström följande bild av August Strindbergs måleri under 1890-talet:

”Strindbergs 1890-tal kom att präglas av hans livs dittills djupaste kris, den så kallade Infernokrisen, som nådde sin kulmen i Paris 1896. Under nästan sju år var Strindberg i stort sett improduktiv som skönlitterär författare. I stället ägnade han sig åt naturvetenskapliga experiment, och under några perioder målade han. Det är nu hans måleri plötsligt blir något mer än amatörens försiktiga försök att avbilda naturen. De första recensionerna av Strindbergs produktion som målare kunde man läsa sommaren 1892. Strindberg hade ställt ut ett litet antal nya målningar i en lokal i Stockholm som kallades Birger Jarls Bazar, och utställningen uppmärksammades av flera tidningar. I några fall var reaktionerna försiktigt positiva. Men man kunde också läsa en typ av ironiskt raljerande recensioner som ofta, både förr och senare, drabbat den moderna konsten”.

Under våren och sommaren 1892 tycks alltså August Strindbergs litterära skapande ha fastnat i en återvändsgränd. Hans gode vän Per Hasselberg kom då med det goda rådet att återuppta måleriet. I maj 1892 skrev Strindberg till Richard Bergh för att bjuda ut honom till Dalarö över pingsten: ”Jag har en del målarstudier, efter fantasien, att visa dig. En ’ny rigtning’ som jag uppfunnit sjelf och vill kalla skogssnufvismen (fråga Bob!)”.

Strindbergs gode vän Robert Thegerström, ”Bob”, som han lärt känna i Frankrike, hade ett sommarhus på Dalarö. Han hjälpte Strindberg att hyra en stuga på ön sensommaren 1891 och våren året därpå återvänder Strindberg till Dalarö och återupptar då målandet och umgänget med Thegerström.

Per Hedström skriver vidare om perioden: ”Han hade haft svårt att få sina pjäser spelade och skilsmässan med Siri von Essen höll på att fullbordas. För första gången på närmare 20 år börjar han åter måla i olja. […] Målningarna från Dalarö 1892 kan närmast karakteriseras som bilder av minnen från ytterskärgården och havsbandet. Strindberg renodlade och utvecklade nu det motivförråd han skapat under 1870-talet. Det är det öppna havet, den raka horisonten och de vida himlarna som dominerar bilderna”.

Isolerad i en liten stuga ute på Dalarö udde inleder han ett intensivt skapande med färg och palettkniv. Tekniken passar Strindbergs rastlösa temperament; den oblandade oljefärgen stryks direkt på pannåer av trä, metall eller hård papp. Den struktur som uppstår genom palettknivens rörelser blir ofta lika betydelsefull som själva färgerna och motiven. Målningarna från denna period är påfallande fria från litterära inslag. I stället domineras de av skärgårdens kärva natur – stormigt hav, dramatisk himmel och den sparsamma växtlighet som präglar det karga landskapet.

”Skogsnufvismen”, efter skogsnuva som är ett dialektord för skogsrå, som Strindberg skriver om till Richard Bergh var hans teori om den ”automatiska” konsten. Göran Söderström skriver: ”Strindbergs arbetssätt var utpräglat spontant även i det litterära och vetenskapliga arbetet. […] Samtliga målningar från 1892 är däremot rena fantasikompositioner, även om motiven har en upplevelsebakgrund från skärgården. […] Från början innebar ’skogsnufvismen’ sannolikt ännu inte någon medveten strävan mot abstraktion, utan endast en metod att låta målningens detaljer byggas upp av färgfläckarnas egen inneboende formvilja.”

”Enslingen” är ett ypperligt exempel på detta egensinniga landskap i det yttersta havsbandet, potentiellt en symbol för den okuvliga naturen och det motsträviga livet själv. Den ensamma granen står på en klippudde med det vitblå havet som skymtar tre gråbruna skär och närmare, i förgrunden, den knappa växtligheten. Strindberg har arbetat fram den regntunga himlen på det spontana vis han senare skulle beskriva i sitt konstnärliga manifest, ”Om slumpen i det konstnärliga skapandet”, skrivet i Dornach 1894: "Efterbilda naturen på ett ungefär, efterlikna framför allt naturens sätt att skapa.”

Hugo Fröding beskrev 1912 auktionens målning som han och hans maka Märta, August Strindbergs systerdotter, då hade i sin ägo: ”Han kallade den för ’Enslingen’. Han tänkte därvid på sig själv.”