I början av 1924 anlände Erik Olson och kusinen Waldemar Lorentzon till Paris. De kom att tillhöra den allra första elevkretsen vid det som var kontinentens modernaste konstskola; Fernand Légers Académie Moderne i Montparnasse. I Paris umgås Erik med nära vännen konstnären Otto Carlsund. Tillsammans besöker de Amédée Ozenfants supermoderna ateljé ritad av arkitekten Le Corbusier. Besöket gör ett djupt intryck på Erik som skriver hem till Egon Östlund, ”En ateljé som i puristisk renhet och klarhet, vad arkitekturen beträffar, saknar motstycke”. Erik finner samma klarhet i Ozenfants måleri som han beskriver som ”…ytterligt förenklade former vilka spelar in i och ur varandra och ackompanjeras av en rent musikalisk färg,…”. Senare kom Erik att besöka även Piet Mondrians ateljé och förundras över att inte endast hans målningar var rätvinkliga, varje föremål och redskap i ateljén låg i perfekta räta vinklar, och själv stod konstnären också med ena armen i rät vinkel.
Viveca Bosson återger brev mellan Erik Olson och Egon Östlund: ”Det var efter besöket hos Mondrian i maj 1927 som Erik gjorde sina första neoplastiska experiment. Den 20 maj skriver han till Egon Östlund: ’Modelleringen som även den är en optisk villa har jag frångått och vill nu ett rent plastiskt djup genom planens olika förskjutningar i olika valörer’. 2 juni 1927 skriver Erik: ’De sista reminiscenserna från den Légerska principen håller säkert på att elimineras och jag söker med all kraft att utvinna mitt eget system. Utgående från ett föreställande moment tror jag mig kunna uppnå en helt abstrakt verkan’”. (En sökares vandring del II, 2001 s.16.)
I auktionens målning ”Ritare” från 1928 är linjerna raka, färgerna klara, de olika ytorna puristiskt plana utan skuggverkan, delarna samspelar till en helhet i en närmast musikalisk komposition. Målningen sammanfattar Erik Olsons alldeles egna stil, sprungen ur den tidsanda som råder i Paris i slutet av 1920-talet – det föreställande kontra det konkreta, utvecklingen av postkubismen, sökandet efter nya vägar samt konstnärens avsteg från Légers modellerade former.

Proveniens:
Sven Uno Forthmeiier var verksam som arkitekt i Halmstad under 1920-talet och ritade bland annat Schönbeckska huset (1923), Hotell Tylösands utbyggnad (1927). Han stod även för arkitekturen till utställningen för konst, hantverk och industri i Halmstad 1929. I utställningens avdelning för modern konst medverkade flera av de konstnärer som kort därefter bildade Halmstadgruppen.

Davis Brewster Allen (1916–1999), var en amerikansk inredningsarkitekt som studerade vid Kungliga Tekniska högskolan (KTH) i Stockholm under 1930-talet. Från 1959 och framåt arbetade han med att välja ut och sammanställa konst för större företagskunder och privata uppdragsgivare, i samarbete med bland andra Alfred H. Barr Jr.