I denna hamnkomposition från 1928 möter vi den bildvärld som GAN gjorde till sin egen under 1920-talet: fartyg, rigg, kranar och arbetande kroppar sammanfogade till ett tätt, nästan arkitektoniskt bildrum. I förgrunden knäböjer en man i blå tröja och ljusa byxor, försjunken i sitt arbete, en pose som för tanken till GAN:s återkommande skildringar av sjömän och hamnarbetare, kroppar i koncentrerad rörelse snarare än porträttlika individer. Till vänster blommar en exotisk blomma i det bruna, sandiga underlaget, ett överraskande inslag av vildvuxen natur mitt i den industriella hamnmiljön, medan ett fartyg med fällda segel och en lokomotivliknande kranvagn tecknar sig mot en natthimmel där en glödande, dunkelt inbäddad sol eller måne målar upp bakgrunden i rött och orange.

Sjömannen och hamnmiljön var för konstnären inte bara ett yttre motiv utan ett återkommande sätt att bearbeta sin egen fascination för den maskulina, arbetande kroppen, ett bildspråk han utvecklade konsekvent genom hela 1920-talet. Denna fascination hade flera samverkande rötter. Starkast var den homoerotiska attraktionen till sjömännen – "de blå" – som GAN gav uttryck för både i måleriet och i sina dagböcker. Till detta kom ett mer formalistiskt intresse: uniformernas strama geometri talade direkt till den futuristiskt-kubistiskt skolade konstnären från Lund. Och till sist fanns en romantisk dimension – i sjömannen såg GAN äventyret, drömmen om fjärran och exotiska länder, om att lämna Europa och segla ut på världshaven. Under en tid i Göteborg hösten 1919 försökte han rentav mönstra på ett fartyg mot Sydamerika eller Söderhavet, och längtan bort från vad han uppfattade som en döende europeisk civilisation skulle återkomma i hans konstnärskap även långt senare.

I stället blev det Paris, där GAN bosatte sig mellan 1920 och 1925, med två längre avbrott i hemlandet 1922 och 1923. Där sökte han tidigt upp Fernand Léger, en av det postkubistiska avantgardets ledande gestalter, och mötet gav honom stöd i en riktning mot ett mer sammanhållet och balanserat kubistiskt måleri som han redan var på väg mot. GAN lät sig dock aldrig reduceras till en efterföljare till sin franske förebild – den syntetiska kubism han utvecklade i Paris fick en rikare, mer personlig palett och en långt högre detaljrikedom. Som den berättare han i grunden var lade han också in ett slags kodat teckenspråk i sitt kubistiska måleri, där hans homosexualitet och dragning till sjömän ofta skymtar fram i förtäckt form.

GANs målningar från denna period tillhör höjdpunkterna i svensk modernism – kraftfulla och nyskapande.