Evert Lundquist fick sitt konstnärliga genombrott omkring 1950, efter närmare tre decennier av konstnärligt arbete. Hans tidiga måleri präglades av 1920-talets nya saklighet, men utvecklades under 1930-talet mot ett alltmer expressivt uttryck, med influenser från bland andra James Ensor. Studier av äldre mästare som Rembrandt, Chardin och van Gogh fick stor betydelse för hans konstnärliga utveckling och bidrog till framväxten av det särpräglade, pastosa måleri som kom att känneteckna hans verk. I detta måleri växer linje, form och färg fram i ett sammanhängande förlopp. Lundquist beskrev själv sitt skapande som ett sökande där bilden gradvis tog form: ”Jag trevar tills jag kommer till den punkt då det osar hett.”
Hans motiv hämtades ofta från den närmaste omgivningen. Enkla föremål som spadar, ljus, stegar och träd återkommer i hans verk, liksom återkommande gestaltningar av kvinnor. Motiven förenklas till grundläggande former och kan ibland nästan helt lösas upp i färgen. Det är genom färgens fysiska närvaro och ljusets samspel med målningens yta som bilderna får sin särskilda intensitet.
Lundquist var en framträdande medlem av den så kallade Saltsjö-Duvnäs-gruppen, där bland andra Staffan Hallström, Olle Nyman, Torsten Renqvist, Sixten Lundbohm och Roland Kempe ingick. Gruppen växte fram under studietiden vid Konstakademien och medlemmarna levde och arbetade tillsammans under 1940-talet. Den kom att få en betydande plats i svensk konsthistoria, och Lundquist nådde särskilt stora framgångar, även internationellt. Hans konstnärliga utbildning inleddes 1924 vid Carl Wilhelmsons målarskola och fortsatte samma år vid Académie Julian i Paris. Mellan 1925 och 1931 studerade han vid Konstakademien i Stockholm, där han undervisades av Gösta von Hennigs, Carl Wilhelmson och Albert Engström. Senare återvände han till akademien som professor, en tjänst han innehade mellan 1960 och 1970. Efter studietiden utvecklade Lundquist ett alltmer expressionistiskt bildspråk, med beröringspunkter till Edvard Munch. Även om de tjocka färgskikten kan ge intryck av spontanitet präglades hans arbetsmetod av tålamod och noggrannhet. Han lät målningarna växa fram långsamt och arbetade vidare tills varje del fann sin plats.
Ett viktigt steg i hans karriär var den retrospektiva utställningen på Konstakademien 1944, som bidrog till att etablera honom inför en bredare publik. Under de följande årtiondena ställde han ut regelbundet, både i Sverige och utomlands. Bland de internationella sammanhangen märks biennalen i São Paulo 1957, Guggenheim International Award i New York 1964 samt utställningar på Tate Gallery i London och Beaverbrook Art Gallery i Kanada. Trots dessa framgångar valde han så småningom att dra sig tillbaka från den internationella konstscenen och i stället ägna sig åt sitt eget måleri.
År 1953 flyttade Lundquist till Kanton vid Drottningholm, där han inredde sin ateljé i en ombyggd transformatorstation. Miljön blev central för hans fortsatta konstnärskap. Avskildheten gav utrymme för ett fördjupat intresse för vardagens enkla föremål, samtidigt som naturens växlande ljus blev en allt viktigare inspirationskälla. Här skapade han flera betydelsefulla verk, däribland Yxan (1956), Potatiskrukan (1956) och Brödet (1962).
I dessa målningar får färgen en nästan skulptural karaktär. Den byggs upp i lager, vilket skapar en levande yta där ljuset rör sig över upphöjningar och fördjupningar. De avskalade motiven lämnar utrymme för betraktarens egna tolkningar och associationer, samtidigt som de förmedlar konstnärens personliga upplevelser av ljus, färg och form. Under denna period blev färgskalan ljusare och uttrycket friare. Färgen appliceras med både kraft och precision, och varje nyans tycks noggrant avvägd. Hans känsla för färg har liknats vid en pianists förhållande till sitt instrument, där varje ton har sin givna betydelse i helheten.
Bakom det konsekventa konstnärskapet fanns också personliga svårigheter. Lundquist genomled återkommande perioder av depression och drabbades av en svår familjetragedi när en av hans tvillingsöner försvann spårlöst. Under de sista åren försämrades hans syn kraftigt, och han blev så småningom blind. Trots detta fortsatte han att måla fram till slutet av sitt liv. Hans sista målning är daterad 1989.
Genom sitt självständiga och kompromisslösa bildspråk intog Evert Lundquist en särställning inom svensk modernism. Hans konst förenar en stark expressiv kraft med en långt driven förenkling, där vardagliga motiv förvandlas till intensiva studier av färg, ljus och materialitet. Hans inflytande kom att sträcka sig långt utanför den egna generationen.
”Mannen på kullen” från 1975 är ett exempel på denna mogna fas i konstnärskapet. Här framträder flera av Lundquists centrala kännetecken: det koncentrerade motivet, den kraftfulla och pastosa färgbehandlingen samt den stillsamma, nästan meditativa närvaron. Verket visar hur han genom ett begränsat motiv kunde skapa ett uttryck med stor känslomässig och visuell intensitet.