Ur Lars Noréns dagboksanteckningar:
"Min skrivmaskin har blivit del av min kropp, den känns nästan inte utanför mig, den är mitt inre don. Att byta ut den mot en annan maskin skulle vara som en amputering. Jag vet inte om jag har tid att låta ett nytt verktyg växa ut."...
"Ringde Dahlboms skrivmaskinsaffär. Pratade med Jan som sa att de fått tjugo färgband från England eller Irland som de kan köra hem till mig på eftermiddagen. Av någon anledning får de bara tio paket åt gången."...
"Men jag fick en ny kasse med färgband från Dahlboms. I höst skall jag se på en skrivmaskin som är två generationer yngre än den IBM som jag skriver på, för att ta reda på om jag kan använda den istället. De enda maskiner som liknar min som tillverkas idag finns i Indonesien, men EU har förbjudit import av dem, eftersom de innehåller en maskindel som man måste lämna in för destruktion när maskinen tjänat ut."...
"Nätterna är kyliga. Det fanns bara en skrivmaskin nere i källaren att lämna in på service. När jag får tillbaka den skall jag också få en annan skrivmaskin, IBM 196C börjar försvinna. Jag kan inte skriva på min dator. Jag måste hålla papperet i handen, och jag måste ha det motstånd som en elskrivmaskin ger även om ljudet från den plågar mig efter en stund."
"Har ingen skrivmaskin. Jag borde kunna skriva även om jag inte har något att skriva med. Väntar på en maskin från Stockholm. Inget regn imorse."...
"Jag vill vara ensam. Plötsligt skriver jag som om ensamheten eller föreställningen om den hade sprängt mig loss. Jag vill inte tänka på om jag skall skriva imorgon eller idag. Idag och sedan några dagar kan jag plötsligt skriva. Mitt skrivbord, gummistolarna, en svart skrivmaskin, lampa, vin, böcker, den kinesiska stolen, krukorna, står nu nere på Bryor. Jag åker ner imorgon igen kl 13.40. Enkel biljett."