Uno Vallman

Målningen föreställer en jugoslavisk partisankvinna som hängs av tyska soldater. Hakkors är målade på några av soldaterna. Flera av soldaterna framställs groteskt, någon ser närmast ut som en clown. Hakkorsen är medvetet felvända. Det var ovanligt med svensk konst som så öppet utmanade den tyska nazismen under en tid då den fortfarande var en maktfaktor. Det här är politisk konst med ett glasklart ställningstagande som närmast är unikt i den svenska konsten före Dick Bengtssons och Carl Johan De Geers hakkorsbilder från slutet av 1960-talet. Vallman visar i denna målning prov på ett tidlöst engagemang som han delar med konstnärer som Ragnar Sandberg och Marina Abramovic.
Vallmans målning hänger tidsmässigt och stilistiskt samman med tre ikoniska verk från samma period:
• Ragnar Sandbergs Non-intervention från 1937 som han målade i vrede över Francos illdåd i Spanien.
• Sven X-et Erixons målarens hus från 1942 (Moderna museet) som föreställer konstnären och hans familj i Saltsjöbadens villastadsidyll - i krigets skugga med svenska krigsflygplan svävande i luften invid kyrktornet.
• Olle Olsson Hagalunds Djurgårdsbron från 1943, där allt är söndag, och bara några flanerande flottister påminner om att målningen gjordes mitt under brinnande världskrig och bara ett stenkast från flottans område i Stockholm.

Alla fyra konstnärerna skapar färgexplosioner, men bara Sandberg och Vallman går mer aggressivt i klinch med krigets fasor, med vassa bajonetter och dödandet av civila. Bara Vallman är öppet politisk.

Konsthistorikern Hans Eklund såg denna målning i januari 2001. Han beskrev den som en indignationsmålning och sa ”Fantastiskt att se kraften i måleriet, om det blir en retrospektiv ska den här vara med.”

Vallman fick sitt genombrott 1947 på den legendariska utställningen Ung konst på Färg och Form som gav upphov till begreppet 1947 års män. Han ställde också ut separat på galleriet samma år, och recensenten Nils Palmgren beskrev honom som en dynamisk färgfrossare med få eller inga hämningar i Aftonbladet 19/9 1947.