Sager-Nelsons samlade produktion är påfallande liten. Hans liv blev kort – efter att ha drabbats av en lungsjukdom avled han 1896 i Nordafrika, endast 28 år gammal. I sin ungdom hade han drömt om att bli ingenjör, men utbildningen vid Chalmers avbröts efter ett par år, delvis av ekonomiska skäl. Hans ritlärare på skolan, Johan Ericson, hade dock sett den unge mannens begåvning för teckning och uppmuntrade honom vidare på den konstnärliga banan.

Efter ett par års självstudier antogs han 1888 till Valand, där Bruno Liljefors och senare Carl Larsson blev hans lärare och mentorer. Genom dessa kom Sager-Nelson också ett par år senare i kontakt med Konstnärsförbundets skola och med prins Eugen, som tidvis bistod honom ekonomiskt. Vid denna tid, då han vistades i Stockholm, umgicks han bland annat med Fritz Lindström och Arthur Bianchini, vilka delade och underblåste Sager-Nelsons spirande intresse för mysticism och symbolik.

Senare under 1890-talet, då Sager-Nelson vistades utomlands, skulle denna dragning till det ockulta blomma ut helt och hållet. I figurmålningar och porträtt från exempelvis Paris och Brügge uppvisar Sager-Nelson en fullt utvecklad symbolism. Genom vännen Ivan Aguéli, som befann sig i Paris samtidigt, kom Sager-Nelson också i kontakt med andra postimpressionistiska strömningar. Bland annat kunde han på nära håll studera konst av Vincent van Gogh och Paul Gauguin – konstnärer som han tidigare endast kunnat beundra på avstånd via reproduktioner av deras verk.

Skogen Bois de Clamart är belägen i sydvästra delen av Paris och utgör en av de många gröna oaser som omger den franska huvudstaden. Målningens titel ger klart besked om var Sager-Nelson fann motivet till "I skogen Clamart", men vi kan inte med säkerhet säga att det var så platsen verkligen såg ut. Sager-Nelsons stiliserade landskapsbild visar klart och tydligt drag av såväl syntetism som symbolism. De höga, smala träden växer i grupper av olika höjd och täthet på ett sätt som inte känns helt naturligt. Det är som om konstnären arrangerat dem som en berättelse eller en pjäs, där trädet med den övervuxna stammen och de smala björkarna i mitten spelar huvudrollerna. Här finns inte ett uns kvar av naturalismens krav på saklig och objektiv naturtrogenhet, istället har konstnären låtit känslorna och intuitionen få fritt spelrum då han målade sitt motiv.

Axel Gauffin har beskrivit Sager-Nelsons sista år i Paris (1894) som en harmonisk tid och refererar till ett brev från konstnären till mecenaten Pontus Fürstenberg, där han skriver att ”sommaren blåst bort mycket grubbleri” … och vidare att ”Han känner sig visserligen trött – men så har han också varit ute och målat i Clamartskogen hela dagen” (Axel Gauffin, "Olof Sager-Nelson", 1945, sid. 237).

Den aktuella målningen "I skogen Clamart" omnämns i samma stycke som ”en skogsinteriör, fylld av mystik.”