Det har alltid varit svårt att på ett enkelt sätt placera Olle Baertlings konstnärskap i en specifik -ism eller konstnärsgruppering i den svenska konsthistorien. Han var en självständig konstnär som stakade ut sin egen väg både i livet och i konsten. Olle Baertling upplevde länge att det fanns ett motstånd mot hans konst, han var ”den ständigt omstridde bankmannen som försökte måla”, i Sverige. Många konstnärer har förstås upplevt motstånd då de innovativt och nyskapande presenterat något nytt för publiken, men i Baertlings fall kan man kanske känna att det var orättvist och småsint eftersom han till skillnad från många av de samtida konstnärerna nådde långt utanför sitt hemlands gränser redan under sin livstid.

1950-talet var Olle Baertlings viktigaste decennium. Under de första åren på 50-talet tog han längre och längre ledigheter från sitt bankarbete på Skandinaviska Banken och reste till Paris. Där i konstens Mekka kom han i kontakt med den nya på Salon des Réalités Nouvelles och sökte upp konstnärer som André Lhote, Fernand Léger, Victor Vasarely, Richard Mortensen och Auguste Herbin. Den senare blev helt avgörande för hans fortsätta utveckling som konstnär. Herbin presenterade Baertling för den framsynta galleristen Denise René som omedelbart installerade Baertling i sitt ”stall” av konstruktivister”. Baertling övergav OP-konsten som inspirerat honom en tid och började skapa en alldeles egen stil där trianglar och diagonaler blev huvudtemat. När Baertling väl försvurit sig åt det nonfigurativa, börjar han ”konstruera” tavlor. Från geometriska grundelement byggde han upp en ny bildvärld av måttförhållanden, proportioner och syntetiska, programmerade färgklanger. Allt metodiskt genomfört, den geometriska instinkten tar vid och ”den öppna formen” föds. I begreppet ”den öppna formen” strävade Baertling efter att avbilda rymd och rörelse genom sina geometriska former som fortsätter utanför bildens yta, allt som fanns i bildytan förs ut i ramkanten och vidare.